Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mänskliga faktorn ska inte vara säkerhetsrisk

Arbetsplatsen har förändrats sedan pandemin slog till. Det skapar nya säkerhetsrisker som gör det enklare än någonsin för cyberkriminella att lyckas, skriver Niklas Anderson, vd för säkerhetsföretaget SecMaker.
Publicerad 15 december 2020, kl 08:56
Colourbox
Genom att utnyttja sårbarheter i hemmanätverk, molntjänster, kollegors mejladresser och läckta lösenord kan cyberkriminella lyckas enklare än någonsin, varnar Niklas Anderson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mejlkorgen plingar till. Det är din kollega. "Hej, här kommer länken som jag skulle skicka till dig igår". Skulle du höja på ögonbrynet? Troligtvis inte.

 

Faktum är att den där till synes oskyldiga länken från det som verkar vara din kollega kan vara förödande.  Microsoft konstaterar i en färsk rapport att för 60 procent av småföretagen slutar ett digitalt intrång med konkurs.

Företagshemligheter läcker med ett klick. Nätfisket blir mer och mer sofistikerat. Mejl som ser ut att komma från betrodda personer - en kollega, chefen eller någon annan du känner – är i själva verket avancerade bedrägeriförsök. Den samlade brottsligheten på nätet omsätter numera mer pengar än all världens samlade droghandel. 

En undersökning som vi gjorde i våras visade att det finns en stor osäkerhet om ens egen arbetsplats blivit utsatt för digitala intrång. Hälften av de tillfrågade uppgav att de inte visste. Samtidigt känner sex av tio en oro för att utsättas för digitala intrång på sin arbetsplats. Detta trots att undersökningen också visar att en stor majoritet har riktlinjer för digital säkerhet. Om inte medarbetarna själva vet hur de kan identifiera säkerhetshoten innebär det i praktiken att de öppnar upp för angrepp.

Den mänskliga faktorn är den svagaste länken i allt säkerhetsarbete, vilket också speglas i den osäkerhet som framkom i undersökningen. Man känner sig osäker, trots alla påkostade IT-säkerhetssystem och riktlinjer som företagen investerat i. Osäkerheten är dessutom befogad eftersom det inte är i systemen eller riktlinjerna som den största problematiken ligger, utan i att många organisationer fortsätter att förlita sig på den mänskliga faktorn när det kommer till ett av de viktigaste områdena – autentiseringen.

Undersökningen som vi genomförde visar att 89 procent av svenska företag låter medarbetarna använda skriftliga lösenord när de loggar in på datorn, interna system, sin mejl och olika molntjänster. Detta trots de uppenbara och kända risker som det innebär. I den privata sfären har vi kommit betydligt mycket längre. Idag är det nästintill standard att vi använder mobilt BankID när vi loggar in på olika konton, offentliga webbplatser, betalar räkningar eller skriver under avtal. Det borde inte vara annorlunda på våra arbetsplatser. Lösenord medför risker och täcker inte behovet av att kunna visa sin legitimation i samvaron med andra på nätet. BankID är ett exempel på bra inloggning. Den börjar med en kvalificerad identitet som inte kan kopieras, förvanskas eller hackas. Den ska tillåta inloggning mot alla system och gå att spärra vid förlust eller missbruk.

Den mänskliga faktorn ska helt enkelt inte behöva vara en faktor när det kommer till informationssäkerhet. En av de viktigaste, och enklaste sätten, att stärka upp försvarslinjen är att införa flerfaktorsautentisering som standard i en betrodd process där du samtidigt styrker dina medarbetares identitet. Säkerheten måste vara enkel att använda och inbyggd i våra dagliga arbetsflöden. Först då har vi byggt ett bättre skydd mot de ökade hoten.

/Niklas Anderson, vd och grundare SecMaker

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
[email protected]  eller [email protected]

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen