Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skrota idén om familjevecka

Den föreslagna familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som föräldrars egna ansvar. I stället behövs konkreta förslag för ökad jämställdhet, anser debattören Anna Wallgren.
Publicerad
Colourbox
Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. Flexibilitet och ett mer jämställt föräldraskap är en bättre väg att gå, skriver Anna Wallgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Från Socialdepartementet finns nu en remiss om familjeveckan, ett förslag som innebär att föräldrar tilldelas ytterligare lediga dagar för att vara med sina barn samt rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Fem lediga dagar med ersättning per förälder och år. Något förslag om fler lediga dagar för anställda utan barn finns ej.

Sverige har en mycket generös familjepolitik med föräldraledighet, barnomsorg och barnbidrag. Här finns även arbetsrättslig lagstiftning med semesterveckor, tjänstledighet och vård av barn (vab). Med lag och statligt stöd har vi tillsammans byggt en trygg start för barnen.

Men föräldrar har även ett individuellt ansvar för sina barn. Hur man väljer att axla det ansvaret ser olika ut, men det finns många lösningar för att få hjälp med barnen. Bygg nätverk med andra föräldrar och turas om. Be familj och släkt om hjälp. Ta in en barnvakt.

Familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som dels föräldrars egna ansvar, dels branschspecifika problem. De befintliga förmånerna för föräldrar är tillräckliga för de flesta och branschspecifika problem bör hanteras inom respektive bransch. En bred reform med fler lediga dagar till alla föräldrar på alla arbetsplatser är därför överflödig, missriktad och därmed även en onödig kostnad.

Ett annat perspektiv på familjeveckan är att frånvarande anställda (föräldrar) i praktiken innebär att någon annan behöver göra jobbet. Denna någon är troligtvis en kollega som inte har barn och som av familjeveckan inte får några extra lediga dagar för att göra sådant som den tycker är viktigt. Detta skulle skapa en direkt orättvisa på arbetsplatsen.

För att underlätta för arbetande föräldrar är det mycket mer fördelaktigt att använda de verktyg och förmåner som redan är tillgängliga samt att utreda och lösa branschspecifika problem kring arbetsliv och familjeliv.

Det främsta verktyget för att förbättra familjelivet för arbetande föräldrar är dock att ta tag i ojämställdheten. Kvinnor gör fortfarande mycket mer än män när det gäller barnen. Det lär inte familjeveckan ändra på. Istället borde politiken presentera konkreta förslag för ökad jämställdhet för föräldrar i arbetslivet, med fokus på papporna.

Ett annat verktyg är arbetsgivares egna beslut kring flexibilitet i arbetet. Idag är det många anställda som efterfrågar flexibla lösningar för att få ihop livspusslet. Det kan det handla om friare arbetstider och möjlighet till distansarbete. Det fungerar inte på alla arbetsplatser, men på många. Och nu under coronakrisen har vi sett många goda exempel på flexibilitet när fler arbetar på distans. Och det ökade distansarbetet bidrar dessutom till den digitala utvecklingen av arbetslivet.

Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. En bred reform med fler lediga dagar för alla föräldrar på alla arbetsplatser ger dålig träffsäkerhet, när utmaningarna i själva verket är lokala, branschspecifika och kopplade till ojämställdhet. För att förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv föreslår jag:

  • Lokal flexibilitet på arbetsplatser kring exempelvis arbetstider och möjlighet att arbeta på distans.
     
  • Branschspecifika utredningar och lösningar för de problem som kan stå i vägen för balansen mellan arbetsliv och familjeliv. Förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
     
  • Jämställt föräldraskap. Dela lika på ansvaret för barnen. Pappor behöver ta mer ansvar för barnen, till exempel genom att faktiskt ta ut de dagar för föräldraledighet som står till förfogande.

 
/Anna Wallgren. Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt: lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou