Jag jobbar på ett callcenter som teknisk support för kunderna till en av landets största bredbandsleverantörer. Det är en arbetsplats - och en bransch - med en väldigt låg medelålder över lag. För en del är det första jobbet efter gymnasiet, för andra ett deltidsjobb vid sidan av studier. För många andra, däribland jag själv, är det första bästa som gick att hitta på dagens kassa arbetsmarknad och det jobb som ska betala mat, hyra och resten av livsnödvändigheterna.

Att det kollektivavtal som Unionen förhandlat fram för branschen då har ungdomslöner hela vägen upp till 24 år gör mig därför väldigt besviken på mitt fackförbund. I praktiken går det inte att betrakta som något annat än att man rear ut vår arbetskraft.

Callcenteravtalet innebär en lägsta lön på 17 881 kronor för oss som ännu inte fyllt 24 år. Det är cirka 85 procent av ordinarie lägsta lön på 20719 - en pisslön redan det.  En nivå som också används som ingångslön för oss som sitter och svarar i telefon. Och det är då om man skulle ha heltid. På min arbetsplats är det satt i system att alla nyanställningar görs på 80 procent, vilket istället innebär 14 305 kronor före skatt, exklusive OB och övertidsersättning, när månaden är slut. Det är inte en värdig lön att leva på.

Företagens intresseorganisationer och de borgerliga politikerna tjatar ofta om att det måste finnas incitament att anställa unga. Incitament finns det. För självklart anställer företagen helst dem som man kan betala minst. Lägre löner för en grupp än för en annan, innebär en väg in för arbetsköparna att dumpa lönerna för alla. Vare sig det rör sig om arbetskraftsimport från låglöneländer i byggbranschen och i jordbruket, eller ungdomslönerna som tillämpas på callcenter, på restauranger och i handeln. Arbetare ställs mot arbetare och företagen vinner.

För att ta ett färskt exempel från callcenterbranschen så rapporterade SVT i februari i år hur erfarna intervjuare sades upp från SCB för att istället anställa unga genom en underleverantör. Motiveringen var arbetsbrist och att dra ned på utgifterna.

Vissa skulle hävda att ungdomslönernas existens är rättfärdigad för att de skulle göra det lättare för unga att komma i arbete. Det är sant att ungdomsarbetslösheten är hög, och har ökat nu under coronapandemin. Självklart behövs det åtgärder för att komma åt det problemet. Men att vår arbetskraft ska säljas till underpris är inte rätt väg att gå. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön vore till exempel ett bättre sätt, där vi kunde minska arbetslösheten genom att dela på jobben.

Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga för de av oss som tvingas arbeta för dem. Därför borde Unionen kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen när de uppskjutna avtalsförhandlingarna startar till våren 2021. Det allra minsta vore att sänka åldrarna som de får tillämpas för. Handels och HRF varslade nyligen om strejk för att få igenom höjda löner för de som tjänar minst - kan de så kan vi!

/Arvid Taawo, Callcenterarbetare

Läs mer: Unionens förbundsordförande Martin Linders debattreblik 

Tidigare debattartiklar hittar du här.