Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver prata om livet efter corona

En närstående som inte finns kvar eller en kollega som svävat mellan liv och död. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om vårt mående under coronapandemin. Med samtal bygger vi broar till bättre hälsa, skriver Tina Persson.  
Publicerad 17 augusti 2021, kl 08:41
Colourbox
Att sopa saker under mattan gör sällan saker bättre. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om livet även när det är svårt. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad kommer att hända i höst? Kommer vi att sopa coronaåret under mattan och låtsas som om inget har hänt eller kommer vi ha en arbetsgivare som vågar ta ansvaret att prata om livet som varit för oss alla?

Kommer vi som kollegor att våga prata om djupa ämnen, som att någon nära gått bort eller att en kollega svävat mellan liv och död? Den här gången var det inte enbart en eller två som fått vara med om en annorlunda resa, utan den här gången har vi alla deltagit. Så hur kan vi nu återta livet igen?

Jag själv kommer från en familj där vi sopade allt under mattan och lade alla bekymmer i ryggsäcken, med övertygelsen att det så småningom går över. Tyst min mun så får du socker, men nej det går inte över. Det växer sig större och till slut så går vi itu.

När jag var 30 år gick jag i väggen och livet gick sönder rejält. Men tack vare att jag hittade modet att samtala med en terapeut så hittade jag ut igen. Det jag också förstod var att jag måste få prata och reda ut tankar som får mig att må dåligt. Aldrig mer skulle jag tillåta mig att stänga in och sopa undan erfarenheter och tankar som gjorde ont. För det kommer inte att gå över. Det kommer enbart bli sämre i slutändan, så jag måste prata. Prata om livet för att återta livet en bit i taget.

Vi behöver prata för vår egen skull. Men vi måste också prata för att hjälpa dem omkring oss. I dag finns det så många trasiga familjer och så många ensamma människor, som enbart sopar livet under mattan och hoppas på att allt ska återvända till det som en gång var. Men det kommer inte att hända, utan det kommer att bli något nytt. Så frågan är om vi vill stärka oss för framtiden, eller fortsätta leva som skadeskjutna kråkor, där vi åker allt längre ner i den psykiska ohälsan?

Tänkt om vi började våga prata på allvar och på djupet, vad skulle då kunna hända? Jag tror att vi skulle växa och bli så mycket starkare än vi var innan coronan klev in i våra liv. Men det kräver ett mod och verksamheter som ser möjligheterna som finns runt omkring oss.

Att ha modet att våga prata med en coach, terapeut eller liknande för att reda ut i fastbrända och vidbrända tankar.

Vården är enormt viktig och så bra, men det räcker inte i dag. Vi måste se utanför och ta vara på dem, som kan erbjuda sina egna erfarenheter och bygga broar.  Jag tror att i höst behöver vi fokusera på samtalet, där samtalet kommer att hjälpa oss att återta livet för både stora som små.

Samtalet om livet och hur vi ska återta livet tillsammans för att gå starkare framåt. Detta om något är så viktigt i höst!

/Tina Persson, hälsoinspiratör

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Även chefer utsätts för tystnadskultur

Tystnadskultur kan drabba både ledare och medarbetare. Men när chefen är i skottlinjen är det svårt att ta ledarhatten och göra något åt det. Vi behöver alla hjälpas åt, skriver Kenth Åkerman.
Publicerad 26 mars 2024, kl 06:00
En kvinna som håller sitt finger framför munnen
Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag, skriver Kenth Åkerman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På en arbetsplats måste olika människor kunna samverka och ha förståelse för olikheter. Det pratas mycket om dåliga chefer och dåligt ledarskap, men sunkigt beteende drabbar även chefer. Att bli utsatt för maktspel, fulspel och falskspel gäller alltså inte bara medarbetarna. Det är också något som frodas extra väl i en tystnadskultur och kan också vara ett tydligt tecken på att det är en osund kultur. 

Mörkertalet är stort. Nio av tio har på ett eller annat sätt sett eller varit nära spelet, visade researchen jag gjorde inför en bok. Nästan en av fem personer har själv personligen blivit berörda av tystnadskulturen. Alltför många ser men ingen gör med rädsla för konsekvenser. 

Om man inte fokuserade på dåliga människor utan på vad som förväntas av medarbetarna på en arbetsplats, så kanske man skulle kunna uppnå bättre förståelse. Om man tydliggör medarbetarnas ansvar och roller, samt inte minst ledarskapets roll, så skulle vi få fler välfungerande arbetsplatser. 

Vilka är då drivkrafterna bakom tystnadskultur, maktspel, fulspel och sunkiga kulturer? Makt, bekräftelse, ego. Där kunde denna text sluta.

Tystnadskulturen blir en osynlig filt

Att ha makt över en annan människa innebär en beroendeställning, som aldrig får utnyttjas.

Det är lätt att chefer också trakasseras, av andra chefer och av sina medarbetare. Mobbning på arbetsplatsen förekommer det vet vi och när det sätts i system kan det bli en del av tystnadskulturen. Det är ledningens och HR:s skyldighet och ansvar att vidta åtgärder när man upptäcker osunda beteenden som skapar en destruktiv kultur. När det är chefer som drabbas kan det bli ännu svårare att ta tag i. Vem tar då ledarhatten och att göra något åt det?

Tystnadskulturen blir en osynlig filt över egentliga syften och strukturer som kväver initiativ, kreativitet och kraft för att förändra. Vi vill ha innovation och nytänkande, men inte människor som har för galna idéer.  Vi vill ha tillit, men får istället nyckfullhet. Vi vill ha modiga chefer, med får istället ja-sägande administratörer som petar in onödiga siffror i system som ingen läser i. 

Den kan börja redan första dagen på nya jobbet, att bli tillsagd att "så här gör vi här" eller "här pratar vi inget negativt eller gnäller". Men den blir istället bara en tung blöt filt som marknadsför sig enligt en tvärtom-regel. På filten står tjusiga värdegrundsord skrivna som: högt i tak, medledarskap, öppenhet, innovation och omtanke. Orden står där fint broderade med en tydlig avsikt. Den som har en avvikande åsikt ska ha svårt att vädra sin ståndpunkt, eftersom tystnadskulturens lögn och de fina orden låter så mycket tjusigare och enklare att tro på. 

Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag. Gör som chefer gör (och vill!) annars... Hur blev det då med det tillitsfulla ledarskapet?

Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm

När maktmissbruk och beroendeförhållanden är närvarande i en organisation, kan rädsla för konsekvenserna av att utmana sakernas läge öka. Detta kan skapa en farlig miljö där medarbetare och chefer inte vågar tala öppet om problem och som därmed kan leda till att allvarliga problem inte upptäcks eller löses. Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm.  Är man stark, måste man vara snäll, som den dunderhonungsätande björnen skulle sagt.

Det är dags att vi slutar vara tysta och istället jobbar för ett öppet, tryggt och tillitsfullt klimat både hemma, i föreningen, samfundet, släkten och klubben. Inte bara på pappret och i de välformulerade styrdokument. Utan även i verkliga livet.

Vi kan bättre än så. Du kan bättre än så. Dags att bryta dig fri, frigöra organisationen eller relationen. Priset för tystnad är för högt.  Tillsammans måste vi bryta tystnadens talande tyranni!

/Kenth Åkerman, ledarskapsexpert, föreläsare och författare