Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Barns arbete bra för självkänslan

Ibland påstås att barnarbete inte existerar i Sverige. Men tvärtom är det vanligt. Det lär barn ta ansvar, stärker självkänslan och kan fungera som ett bra komplement till skolan.
Tobias Samuelsson Publicerad 2 november 2009, kl 09:25
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Undersökningar pekar på att barn i dagens svenska samhälle arbetar i stor utsträckning. Det sker oftast i skärningspunkten mellan betalt/obetalt och formellt/informellt arbete, och återfinns framförallt inom service, handel och försäljning. Ett tydligt exempel är kommissionsförsäljning där barn säljer saker som godis, kakor, lotter, salami och tulpaner. Många barn är involverade och det rör sig om stora belopp. Jultidningar är ett annat exempel.  I Sverige säljer mellan 100?000 och 120?000 barn i åldern 9-14 jultidningar varje år. Den sammanlagda årliga omsättningen ligger enligt uppgifter i dagspressen på flera hundra miljoner. Många barn är dessutom engagerade i försäljning av kvällstidningar och i utdelning av direktreklam. En annan form av försäljningsarbete sker genom Majblommans insamlingar. Våren 2009 sålde runt 100 000 barn i åldersgruppen 9-12 majblommor.

Nu invänder kanske någon att det inte är bra för barn att arbeta, eller att barn riskerar att bli utnyttjade. Båda synpunkterna kan vara korrekta. Arbetsuppgifter som är skadliga för individens utveckling är aldrig bra. Varken barn eller vuxna bör tvingas att delta i sådant arbete. Ingen bör heller tvingas arbeta utan rimlig ersättning. Arbete behöver dock inte självklart vara underbetalt eller hälsovådligt. När barn, föräldrar och lärare i Sverige intervjuas om arbete framkommer att arbete ofta är ett positivt och uppskattat inslag. Och då inte framförallt för att arbetet ger pengar som kan användas för att köpa saker. Snarare verkar såväl barn, föräldrar som lärare uppskatta arbetet för arbetets uppfostrande och utbildande värden. Genom att arbeta lär sig barnen till exempel att ta ansvar. Väl genomfört arbete kan därtill stärka deras självkänsla. Dessutom verkar barnen, föräldrarna och lärarna mena att arbetet förmedlar kunskaper som skolan inte bidrar med. Genom att arbeta möter barnen miljöer och människor som de annars sällan stöter på och de får ett vidgat samhällsperspektiv. Olika former av arbete kan därmed komplettera skolutbildningen.

Genom att både gå i skolan och arbeta blir barnen bättre förberedda för det framtida yrkeslivet, för vuxenlivet. Då blir arbete inget hot mot barnen utan en viktig pusselbit i deras utveckling och utbildning. Förutsatt att det sker med rimlig ersättning och under vettiga villkor.

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare