Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dela lika på föräldraledigheten

Om kvinnor och män ska bli jämställda krävs att föräldraförsäkringen individualiseras. Fortfarande tar kvinnorna ut 78 procent av föräldraledigheten och de flesta vabbdagar.
Rebecka Edgren Aldén Publicerad 27 september 2011, kl 13:35
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Män städar elva minuter mer om dagen. Halleluja! Senaste veckorna har vi läst den ena glada artikeln efter den andra om hur jämställda män och kvinnor är. Enligt SCB:s nya tidsundersökning, som presenteras vart tionde år, arbetar kvinnor och män i dag lika mycket. Enda skillnaden är att män utför mer betalt arbete, kvinnor mer obetalt.

Medan kvinnorna har minskat sitt obetalda arbete i hemmet de senaste tio åren, har männen ökat sin del. Med elva minuter.

Visst är det något att fira!

Men lite skrämd blir jag när det presenteras som att vi har nått målet. En del har till och med ifrågasatt hela jämställdhetskampen - "se, den behövs inte, vi är ju redan jämställda!" - och glömmer i samma sekund att saker och ting inte förändras av sig själva (det troliga är snarare att vi har nått hit tack vare jämställdhetskampen).

Alla siffror talar nämligen sitt tydliga språk: Kvinnor och män är inte jämställda.

Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda arbetet hemma. 45 minuter mer om dagen än män. Det kanske inte låter så mycket. Men det blir ändå drygt fem timmar mer i veckan.

Och de där timmarna syns förstås i lönekuvertet. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har inte ändrats nämnvärt på 30 år. Kvinnor tjänar fortfarande ungefär 83 procent av männens löner. Ungefär var tredje kvinna jobbar deltid, och det är inte alltid ett fritt val, som många tror. I SCB:s tidsstudier uppger många kvinnor att de vill arbeta mer (lönearbeta mer, alltså). Två tredjedelar av den ofrivilliga deltiden står kvinnorna för.

Det privata är politiskt sade man på 70-talet. Och det gäller i allra högsta grad i dag. Vi kommer aldrig att bli jämställda på arbetsmarknaden om vi inte blir jämställda hemma.

Och det finns en åtgärd som i ett slag skulle göra stor skillnad:

Individualisera föräldraförsäkringen!

Politikerna vet det, men få törs ta i frågan. För även om de flesta i Sverige i dag skriver under på att det är viktigt att män och kvinnor är jämställda, så har man ännu inte fattat, eller inte velat se, det otroligt tydliga sambandet mellan uttaget av föräldraledigheten och jämställdheten.

Men, invänder många, staten ska väl inte lägga sig i hur vi delar på föräldraledigheten?

Det gör den ju redan! Staten och samhället har redan olika förväntningar på mammor och pappor. Och det är inte till någon av parternas fördel.

Vi har en massa försäkringar - alla är individuella utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden, får lägre lön och lägre pension.

Hur styrda vi faktisk är av dagens föräldrapolitik visar glappet mellan vad vi tycker och hur vi sedan gör. Ungefär 60 procent av alla i Sverige tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheten, enligt en undersökning som TCO årligen gör. Bland kvinnor är siffran något högre. Fler än hälften tycker alltså att vi borde dela.

Men hur delar vi? Inte lika.

Mammorna tar fortfarande 78 procent av föräldraledigheten. Männen bara drygt 22 procent. 20 procent av papporna tar bara ut en månad eller ingenting alls. Bara var åttonde man är hemma ett halvår med sina barn, medan 90 procent av mammorna är hemma minst ett halvår.

Studier visar att som man delar från början, så förblir det ofta. Mammorna stannar hemma, går sedan ner på deltid och tar 60 procent av vabben (vård av sjukt barn). Småbarnspapporna är fortfarande den grupp i samhället som jobbar mest av alla. 92,4 procent av papporna med barn under sju år arbetar heltid. Motsvarande siffra för mammorna är 51,1 procent.

Inte ska vi tvinga någon att vara hemma mot sin vilja. Eller tvinga någon tillbaka till jobbet. Man ska förstås ha rätt att avstå från att ta ut det statliga stödet och möjligheten att sträcka ut sin ledighet genom att ta färre dagar i veckan. Och även om man inte har de möjligheterna så är det inget argument för att snylta på pappans tid med barnet.

Ett grundkrav man rimligen kan ställa på en offentligt finansierad förmån är att den åtminstone inte förstärker ojämställdheten. Och det gör dagens föräldraförsäkring.

Får vi en försäkring som visar att pappa är lika viktig förälder som mamma och att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män - då ropar jag halleluja.

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare