Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu facket behövs

"Jag är ung så jag behöver inte facket. Vad gör ni förutom att sitta i möten? " Så kan bilden av facket se ut bland både unga och gamla. Men det är nu, i ett arbetsliv i förändring som fackförbunden behövs som mest, skriver Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia.

Publicerad 9 mars 2021, kl 08:56
Colourbox/Unionen
På stämpelklockans tid var det lika naturligt att gå med i facket som att ställa sig i bostadskön efter gymnasiet. Så är det inte i dag, skriver Liselott Karlsson. Colourbox/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Här”, sa min pappa till mig och tryckte en blankett för anmälan till facket i min hand. Det var samma dag som när jag skulle börja på mitt första arbete.

”Det är en trygghet”, fortsätter min pappa, facket kommer alltid finnas där för dig om något händer!

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen och det var likadant för alla mina vänner, när man började jobba så gick alla direkt med i facket. Det var bara så det var på slutet på 80-talet. Sagt och gjort, från det att jag var 18 år gammal har jag alltså haft ett fackligt medlemskap.

Idag, nästan 40 år senare, hur ser det ut nu? Hur många är med i facket och hur många vet egentligen vad facket är och vad ett medlemskap innebär?

Min egen erfarenhet säger mig att vi har lite att jobba på när det gäller att få ut det viktiga budskapet och förmedla viktig information som anställda har rätt till. Det gäller dels att knyta till sig nya medlemmar  samt informera de medlemmar vi redan har om vad man får i sitt medlemskap och vilka rättigheter man har.

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen

Jag stöter nästan dagligen på kollegor, vänner och släkt som har en ganska skev bild av facket och det ofta kombinerat med en otillräcklig kunskap.

Några typiska kommentarer som jag fått erfara:

  • ”Facket kostar bara pengar, vad får jag ut av det?”
  • ”När jag behövde hjälp så fanns ingen där för mig.”
  • ”Jag är så ung så jag behöver inte det nu.”
  • ”Facket, vad är det? Vad gör ni egentligen förutom att sitta i möten?”

Just idag, i vårt moderna samhälle och i efterdyningarna av Covid-19:s påverkan så anser jag att det nu, mer än någonsin, är desto viktigare att faktiskt vara med i facket.

Så hur får vi då ut budskapet till vår yngre generation som  precis ska ut på arbetsmarknaden och hur tar vi oss an alla dem som redan är där ute, mitt i arbetslivet, helt utan medlemskap i facket?

  1. Genom att ta kontakt med skolor från mellanstadiet till gymnasiet, där vi från Unionen kommer ut i klasser och håller föreläsningar. Vi kan samtala om fackets historia, från då till nu, och hur Unionen aktivt arbetar med de frågor som är viktiga för dagens unga som till exempel hållbarhetsfrågor, trygga anställningar, vikten av kollektivavtal och kompetensutveckling. Allt för att de ska vara redo när de ska ut i arbetslivet. Kunskapen kommer ge stöttning automatiskt och kanske kan vi redan där inspirera till att de väljer en arbetsgivare som har kollektivavtal. Ju mer kunskap våra unga har desto mer kan vi påverka företagen indirekt så att fler faktiskt får kollektivavtal. Foodora är ett sådant exempel!
     
  2. En så kallad roadshow, digitalt i dessa tider, där ombudsmän bjuder in till informationsmöten med alla anställda på de största företagen för att prata om fackets och kollektivavtalens stora betydelse.
     
  3. Ett mer aktivt stöd till alla lokala klubbar, helst mer än de två år som nya klubbar får idag. Vi behöver fler ombudsmän som kan komma ut till klubbarna för att peppa, utbilda och stötta under en längre tid. På det här sättet kan lokala klubbar blir varmare i kläderna och få mer kontinuerligt stöd. 
     
  4. Vi behöver många fler som vill engagera sig fackligt. Vi behöver få ut budskapet om vad det faktiskt ger dig som anställd tillbaka. Jag hade ingen aning när jag för några år sen hoppade på tåget, men kan med facit i bakfickan säga att det här är det bästa valet jag gjort. Att kunna hjälpa andra människor, vara med och påverka, att aktivt få arbeta med att vi alla ska ha en trygg arbetsplats samt alla utbildningar och det stöd jag har fått från Unionen centralt, det har gett mig sådan oerhörd glädje! Tacket jag får från medlemmar när jag stöttat och gett det lilla extra kan få mig att sväva på små moln.
     
  5. En riktad kampanj för att upplysa om äran i uppdraget som förtroendevald. Om vi som brinner för vårt uppdrag ska fortsätta orka så måste vi bli fler och vi behöver få mer uttalad tydlig tid till vårt uppdrag inskrivet i kollektivavtalen.

”Här” sa jag till min son, som här om dagen skulle ut i arbetslivet.

”Du ska bli medlem i facket”, fortsatte jag med bestämd ton.

”Varför då?”, undrade min son, han som inte hade aning om vad facket är.

”Jo, för att du ska välja rätt arbetsgivare som har ett kollektivavtal. Då vet du att du har bra arbetsvillkor och framförallt  har du en oerhörd trygghet med Sverige största fackförbund, Unionen, i ryggen som aktivt arbetar med frågor som är viktiga för just DIG.” fortsatte jag berätta med stor inlevelse och engagemang.

Sagt och gjort, nu har även min son ett fackligt medlemskap och näst på tur är min dotter!

/Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected] 
eller 
[email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare

Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad 30 april 2024, kl 06:00
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR