Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hjärnans fokus på framtidens arbetsplats

Många arbetsgivare ser över kontorsytor och arbetsformer i kölvattnet av pandemin. Men tänk på att prioritera hjärnhälsan på framtidens arbetsplats, skriver stressexperten Thorunn Widö.
Publicerad 15 februari 2022, kl 06:07
stressad pappa jobbar hemma med barn. Stressexperten Thorunn Widö
Många arbetsgivare förutsätter att anställda har möjlighet att fokusera på hemmakontoret. men så är inte alltid fallet, skriver Thorunn Widö. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vi har arbetsro, kan fokusera och prestera på arbetet är en viktig del för att vi ska må bra och känna att vi gör nytta. Hur vi uppnår detta är olika för alla. Men är det som är bäst för den enskilde medarbetaren verkligen detsamma som det som är bäst för organisationen? Och om inte – vad är viktigast?

Arbetsgivare på framtidens arbetsplats behöver sätta tydliga ramar för att förena medarbetares individuella välmående med företagets övergripande vision och mål.

Jag vill lyfta fokus som en faktor för välmående och framgång, både för individen och arbetsgivaren.

Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna

I pandemins kölvatten är det många organisationer som ser möjligheten att tänka om och se över sina kontorsytor. Det kan ge positiva effekter, men är det ens möjligt att göra en lyckad omstrukturering innan vi ens sett slutet på pandemin?

En lyckad övergång till aktivitetsbaserade arbetsplatser kräver ofta flera års planeringsarbete. Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna till förmån för sociala ytor.

Vi är olika lättdistraherade som individer. Det stör också olika mycket att ”två kollegor går förbi på sin vanliga tid till 9-kaffet” mot att ”två kollegor som inte brukar gå tillsammans går förbi dig”.

I det första läget behöver hjärnan inte förklara vad som händer. Det andra läget kantas av osäkerhet om varför de går där och varför just de går tillsammans. Hjärnan försöker fylla i och avgöra om det visuella bruset är ett hot eller inte (en rest från savannen som inte är nödvändig vid kontorsarbete). Det sker omedvetet utan att vi tänker på det, men hjärnan skannar konstant av omgivningen på detta sätt.

Cheferna verkar räkna med att arbete som kräver fokus i hög utsträckning kommer att ske hemma och att medarbetare kommer till kontoret då de behöver mötas och samarbeta. Som om det vore en självklarhet att alla medarbetare har tillgång till en arbetsmiljö som erbjuder möjlighet till fullt fokus hemma? Samtidigt är man livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog och lyssnar till individens valfrihet att själv få styra över vart arbetet ska utföras.

 Man är livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog

Å ena sidan är förmågan till koncentration och självdisciplin avgörande för att få arbetsuppgifterna gjorda med god kvalitet och i tid. Å andra sidan är det viktigt för organisationens innovation och långsiktiga mål att vi ses fysiskt. Undersökningar före och under pandemin har visat att distansarbete på heltid minskar samverkan mellan avdelningar. Vi behöver input och oliktänkande för att nya idéer ska uppstå.

Vad behöver arbetsgivare göra för att den enskilde medarbetarens behov och vardagslogistik inte ska styra organisationens framgång och välmående?

För att bygga effektiva team som är innovativa, produktiva och välfungerande behöver vi tillit mellan medarbetare. Detta byggs lättare när vi fysiskt är tillsammans än när vi arbetar på distans.

Psykologisk trygghet är en förutsättning för effektiva team och den underlättas av tydliga, meningsfulla ramar.

Vilken modell av hybridarbete som är bäst för organisationen är olika och beror på nivå av individuellt arbete och samarbete och innovation.

För att organisationen ska må bra behöver en viss del av arbetstiden förläggas för att möjliggöra fysiska möten, såväl spontana som ordnade.

Ledningen behöver våga sätta och kommunicera tydliga, meningsfulla ramar kring hybridarbete.

Skapa förutsättningar för koncentrationskrävande arbete

Medarbetare som kommer till kontoret kan inte samarbeta och interagera åtta timmar i sträck. Oavsett förutsättningar så har arbetsgivaren ett arbetsmiljöansvar att medarbetare har goda möjligheter att utföra sitt arbete. Alla behöver ha resurser för fokuserat arbete, både hemma och på arbetsplatsen.

Företagsledare behöver tänka till en extra gång innan tysta zoner tas bort från de fysiska kontoren och möjliggöra flexibla alternativ för avskärmning.

Chefer med personalansvar behöver säkerställa att medarbetare som har svårt att fokusera (hemma och på kontoret) har tillgång till verktyg och hjälpmedel som brusreducerande glasögon och hörlurar.

Skapa mentala förutsättningar för fokuserat arbete

Utgå från vilken typ av arbetsuppgifter som utförs. Uppmuntra till att varva fokus, samarbete och pauser. Bygg en organisationskultur där det är välkommet att ta mentala pauser och tillåtet att ibland stänga av pling och notifikationer för att fokusera. Ha en öppen och fortlöpande dialog kring tillgänglig tid och fokustid.

Företagsledare behöver prioritera hjärnhälsa och föregå med gott exempel kring notifikationer, kommunikationskanaler och arbetstider.

Vi behöver ses för att må bra och för att organisationens långsiktiga mål ska säkerställas. Varje medarbetare behöver kunna fokusera för att prestera, må bra och uppnå kortsiktiga mål.

Chefer och företagsledare måste våga fatta tuffa beslut som kanske inte alltid matchar med den enskilde medarbetarares önskemål. Vara tydliga och våga ta ansvar för helheten.

/Thorunn Widö, VD & stressexpert AmbiCare

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen