Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär barn känna empati för djur

Man kan bedöma en nations moral efter hur den behandlar sina djur, sa Mahatma Gandhi. För oss som arbetar med djurskydd är det tydligt att man kan bedöma en människas moral efter hur han eller hon behandlar sina djur. Att öka empatin för djur är därför en god investering för ett mänskligare samhälle.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera forskningsrapporter visar att det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor. Våldsverkare börjar inte sällan sin brottsliga bana med att plåga djur och sedan gå vidare till människor. När vi ser barn kasta stenar på fåglar eller läser i tidningen om tonåringar som tänt eld på en kanin och filmat detta finns det således all anledning att reagera. Både för djurens och människornas skull.

Min organisation arbetar sedan ett antal år med värdegrundsmaterialet REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik). Lärare kan gratis ladda ner materialet från nätet och använda i undervisningen för att träna barn i empatiskt tänkande kopplat till djur. Vi tog fram materialet för att man redan som barn ska få in tanken om respekt för djur som levande och kännande varelser. När REDE utvärderades av forskare så visade det sig att empatin ökade, inte bara för djur, utan även för medmänniskor. Framför allt hos pojkar såg man den effekten.

Självklart är det i första hand vuxna som ska ta ansvar för hur vi behandlar djur. Köttkonsumtionen ökar stadigt samtidigt som svenska grisbönder är i kris av den enkla anledningen att många väljer lågt pris framför gott djurskydd. Som konsumenter har vi ett stort ansvar och om priset för kött från djur som fått gå ute och inte stått uppbundna inomhus är för högt kan man välja att äta mindre kött.

Grunden för ett gott djurskydd är ändå, precis som skyddet för oss som arbetar, en bra politik. Nuvarande djurskyddslag fick Astrid Lindgren i present 1988. I höst presenterades förslaget till en ännu starkare lag. Förslaget innehåller många bra delar, som obligatorisk id-märkning av katter för att minska problemet med hemlösa katter, förslaget om förbud mot tidelag, ett slut för elefanter och sjölejon på cirkus samt att inga djur ska få stå uppbundna i stall.

Portalparagrafen i den svenska djurskyddslagen är att alla djur ska ha rätt att utföra sina naturliga beteenden. Men några djur verkar tyvärr vara undantagna i lagen. Minken är ett rovdjur vars naturliga beteende är att jaga och simma. Men på svenska minkfarmer hålls djuren instängda i små burar utan tillgång till vatten.

Nu i vinter går många barn och ungdomar omkring i pälsbollsmössor, en mössa med en tofs tillverkad av päls från blåräv eller kanin, djur uppfödda under minst lika dåliga förhållanden som de svenska minkarna. Är barn och ungdomar så hjärtlösa att de struntar i hur djuren haft det? Jag tror inte det, men jag tror att de inte vet hur deras pälsbollar producerats. Och det ansvaret bär vi vuxna. Kända artister och bloggare får betalt för att göra reklam för mössorna på sina sidor och struntar helt i att berätta sanningen om pälsuppfödningen.

Oavsett om djuren finns i våra hem som sällskap, ska bli mat på våra tallrikar, kläder eller lever vilt i våra skogar förtjänar de ett gott liv med rätt att utföra sina naturliga beteenden. Och det ansvaret bär vi gemensamt. Genom att visa djuren respekt och empati skapar vi också en ökad empati mellan oss människor. Så i stället för att se ett starkt djurskydd som en onödig lyx borde det vara ett självklart krav hos oss alla!

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare