Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?

Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Publicerad 5 maj 2021, kl 09:45
Colourbox
Ohälsan och ensamheten har ökat under pandemin, skriver Hjärnkolls ambassadör Tove Lundin. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi. 

Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.

För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.

Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.

En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.   

När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på. 

När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.  

Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar. 

 /Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se  

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad 14 maj 2024, kl 06:00
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare