Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

I en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR