1993 greps Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelly för morden på tre åttaåriga pojkar i Arkansas. Damien var skum, klädde sig i helsvart och lyssnade på Metallica, vilket räckte för att bli misstänkt. För Jason räckte det med att vara Damiens vän. Jessie hade en hjärnkapacitet som en tredjeklassare. Han höll gladerligen med polisen när de påstod att han var mördare, trots att han hade ett alibi för kvällen.
Så gick det till när tre tonåringar dömdes till livstids fängelse. En av dem till döden. För två år sedan kom de ut, efter nästan två decenniers kämpade mot rättssystemets byråkrati, illvilliga domare och en stad som redan på förhand dömt dem för morden. Det här är Damien Echolds historia om livet före och i fängelset. Och den långa vägen tillbaka till livet.
Jag kanske är sist i världen att höra talas om den här historien. Men jag tror inte att det spelar någon roll om man känner till den sedan tidigare. Den gör en arg, ledsen och fascinerad. Det enda som fattas är vetskapen om vem som var den riktiga mördaren. Men det får vi troligtvis aldrig veta.
