Sen tror jag att man kan vara mer eller mindre introvert eller extrovert. En gång sa en kollega som är definitivt extrovert, att hon också hatar mingel och blir slut i huvudet av långa pladdriga möten. Så är det väl, extroverta kan säkert få nog av sällskap precis som introverta ibland kan må bra att av omge sig med andra.
Jag är ju inget socialt freak.
Jag har alltid varit blyg. När jag var liten lekte jag gärna ensam eller med en tjej som var min bästis ända tills jag gick ut gymnasiet. Som vuxen har jag få men nära vänner. I skolan ogillade jag grupparbeten och ännu mer avskydde jag att redovisa inför alla. Grupparbeten gav mig ingenting och prata inför folk gjorde mig nervös.
Men jag anpassade mig då som nu, jag är ju inget socialt freak. Jag är trevlig och artig, sköter mitt jobb, bidrar på möten och uppfattas som noggrann. Jag tror inte att någon upplever mig som direkt blyg men kanske försiktig och mindre pratsam.
Jag gillar också att träffa nya människor men har inte så stort behov av det. En av mina bästa vänner som är väldigt utåtriktad, hon får exempelvis energi av att träna i grupp. Det skulle aldrig falla mig in att trängas i en gympasal eller springa halvmaran med flera tusen andra.
Jag springer men ensam.
Jag pratar när det finns något att säga.
Ibland är jag rädd att andra kan uppfatta mig som dryg men jag är allt annat än dryg. Jag lyssnar mer än jag pratar helt enkelt.
En chef har sagt att jag borde ta mer plats eftersom hon tycker att jag är så begåvad. Jag har stört mig så på den kommenteraren. Min begåvning borde synas i det jobb jag utför. Jag undrar också om extroverta får höra att de borde tagga ner? Det verkar vara mer okej att snacka sönder ett möte än att vara lite tystare. För jag lovar, jag pratar när det finns något att säga.
Berättat för:
