Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Dubbelmoral - inte dubbelt så bra som moral

Anette Jernström Publicerad 1 augusti 2008, kl 08:47
Anette Jernström

Vi hade en övning som flygvärdinneaspiranter på SAS Flight Academy i ämnet "Interkulturella kunskaper" tillsammans med norska och danska kollegor.

Instruktören visade tre bilder och vi skulle bedöma vilken nationalitet vi trodde männen på bilderna hade. Den första var en glad, pottklippt man med en öl i handen, den andre var propert klädd i kostym och dokumentportfölj och den siste hade toppluva och skidor. Vem var dansk, vem var svensk och vem var norrman? Alla hade "alla rätt", eller snarare: alla hade fördomarna på plats. En annan övning visade en kostymklädd medelålders man och en ung tjej med ryggsäck, båda satt i businessklass, men en av dem satt fel, vem av dem?

Vi skrattade generat när vi insåg övningens syfte.

När jag senare engagerade mig politiskt fick jag åter fronta mina fördomar. Miljöpartisten hade ekokläder, vänsterpartisten piercingar i ögonbrynet, den dräktklädda medelålders kvinnan måste vara moderat och den glasögonprydde killen i bruna manchesterbyxor var kristdemokrat. Väl?

Förresten, vad skulle jag egentligen prata med politiska motståndare om? Jag hade rätt och de hade fel. Om de inte förstod det var det väl deras problem? Livserfarenhet är underskattat, och jag är glad att mina fördomar och förutfattade meningar sattes på prov, jag har fortfarande kontakt med politikerkollegor från andra politiska partier som jag respekterar mycket. Vi tycker inte lika, vilken utmaning! Så intressant!

Men om jag nu inte är så fördomsfri som jag först trodde, så kan jag åtminstone stoltsera med hög moral. Eller, åtminstone dubbelmoral...?  

Ena dagen skriver jag på en namnlista mot miljöförstöringen och nästa tar jag bilen till affären 400 meter bort för att det småregnar. Sen skriver jag insändare om hönsens förfärliga levnadsvillkor och hur man manipulerar deras foder för att få fram större ägg som har bieffekten att hönsen spricker där bak och får gå till slakt. Väl i affären plockar jag de största äggen ut självplockskartan till min skånska äggakaka.

Jag har suckat över människors dåliga arbetsvillkor i världen med barnarbete och slavlöner, men i Kina köper jag en jacka som jag prutar ner till under hundralappen. Jag har varit med i Djurens Rätt men sminket från taxfreeshopen är troligen djurtestat. Köttet jag äter kommer inte från någon glad gris, i alla fall tror jag inte det, jag köper det plastförpackat på extrapris som alla andra.

Det som är kvar att skryta med är i så fall att jag av princip inte köper pälsprodukter och inte skulle flyga med ett lågprisbolag utan kollektivavtal. Jag har heller ingen svart städerska, jag är emot svartjobb och tycker det är höjden av dubbelmoral, att vilja ha ett tryggt välfärdssystem men inte vara med och betala skatten som krävs för det.

Att sucka och säga usch är inte tillräckligt för att åstadkomma förändring. Man får börja med sig själv, hos sig själv. Och jag måste definitivt skärpa mig. Dubbelmoral är trots sitt namn inte dubbelt så bra som moral.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl