Hälften av alla arbetstillfällen kan komma att försvinna de kommande 20 åren, enligt en del forskare. Om det verkligen blir så, hur ska alla egentligen få sin försörjning? En modell som framhålls som ett alternativ till dagens offentliga trygghetssystem – från både vänster- och högerhåll – är basinkomst, eller medborgarlön.

Tanken är enkelt uttryckt att slå ihop alla offentliga sociala försäkringar och att staten i stället ger samtliga vuxna medborgare en fastslagen summa pengar varje månad, utan krav på motprestation.

Enligt förespråkarna skulle det ge alla en grundläggande ekonomisk trygghet och en dräglig tillvaro samtidigt som vi ges en möjlighet att välja hur mycket, eller lite, vi vill lönearbeta.

Från vänsterhåll framhålls ofta att basinkomst inte bara skulle lösa arbetslösheten utan också leda till ett mer jämlikt samhälle där ingen behöver känna sig pressad att ta ett jobb. I stället kan vi ägna oss åt att förverkliga oss själva och dessutom få tid att engagera oss i en demokratisk utveckling av samhället.

Minskad jobbstress skulle dessutom göra oss mindre sjuka och därmed leda till minskade sjukvårdskostnader. Och en minskad lyxkonsumtion skulle vara positivt för miljön.

Ett argument från nyliberalt håll är att den nuvarande välfärdsstaten är för byråkratisk och att en basinkomst skulle minska detta, till exempel när det gäller administrationen och behovsprövningen vid utbetalningar av ersättning från socialförsäkringssystemet.

Bland anhängarna hittar man nyliberalen Milton Friedman, socialdemokraten James Tobin och vänsterliberalen Guy Standing.

Det saknas dock inte invändningar mot basinkomst. Den vanligaste kritiken är att det helt enkelt är en utopi som skulle bli väldigt dyr och sluka större delen av statsbudgeten. Det sistnämnda beror naturligtvis på vilken nivå lönen ligger på, men reformen riskerar att bli meningslös om den läggs på en alltför låg nivå.

Kritiker från höger menar att fler skulle förlora viljan att arbeta. Varför skulle någon vilja jobba i slitsamma men viktiga yrken om de lika gärna kan bli försörjda av staten? Och hur skulle samhället förhålla sig till dem som exempelvis super upp pengarna och inte klarar sitt uppehälle trots basinkomst?

Kritiken från vänster, bland annat från LO-ekonomer, går ut på att medborgarlön riskerar att bli ett sätt att pressa ner ingångslönerna och skapa fler fattiga arbetare. Risken finns också, menar en del, att medborgarlön blir en kvinnofälla. Det är ju flest kvinnor som utför obetalt hemarbete, en roll som basinkomsten skulle kunna cementera.

Just nu utreds och testas basinkomst på flera håll i världen. Alaska, den kanadensiska delstaten Ontario och Utrecht i Nederländerna är tre exempel. Men när Schweiz folkomröstade om saken i fjol blev det nej.

Finland införde medborgarlön i liten skala vid årsskiftet. Det försöket har dock kritiserats för att snarare leda till motsatsen till hela idén: att förmå de 2 000 arbetslösa som ingår i experimentet att ta ett arbete. Försöket ska utvärderas nästa år.