Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Fruimporten" går att stoppa

De kommer till Sverige med drömmar om kärlek, lycka och välstånd. För många av kvinnorna blir verkligheten en helt annan.
Angela Beausang Publicerad 11 mars 2011, kl 09:53
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För Gloria från Filippinerna började slagen under graviditeten. Kinesiska Chang-Ngo och hennes dotter blev misshandlade av en svensk man som hon träffat på internet. Leena från en före detta Sovjetstat blev våldtagen framför ryska porrfilmer. Iranska Arizou tvingades att stå ut med misshandel under prövotiden för att få uppehållstillstånd.

Alltfler kvinnor som har flyttat till Sverige för att de har en relation med en svensk man söker stöd hos Roks kvinnojourer efter att ha blivit utsatta för våld av mannen.

Det är värt att understryka att det sannerligen inte är ett brott att söka kärlek utanför landsgränserna. 2009 beviljades 13 696 utländska kvinnor uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till en svensk man. I majoriteten av fallen var relationen ny och uppehållstillståndet tidsbegränsat med en prövotid på två år. De allra flesta av dessa relationer är säkerligen baserade på kärlek och ömsesidig respekt. Men i alldeles för många fall slutar kvinnornas livsprojekt i djup tragedi.

I den nya rapporten Fruimporten fortsätter konstaterar Roks att 552 kvinnor som kommit hit på anknytning sökte sig till någon av Roks kvinnojourer under 2009 för att de utsatts för våld eller någon annan form av kränkning av sin svenske man, vilket är en ökning från föregående år.

Kvinnorna som jourerna möter berättar med få undantag samma historia: Mannen lockar med giftermål, välstånd och uppehållstillstånd. Det avges löften om försörjning av kvinnans barn och släkt i hemlandet. Väl framme i Sverige visar det sig dock att verkligheten ser annorlunda ut: Mannen förändras, han börjar kritisera och kontrollera kvinnan. Han hindrar henne inte sällan från att lära sig svenska, träffa andra och etablera sig. Han undanhåller information om vilka rättigheter hon har i sitt nya hemland och hotar ibland även hennes barn.

"Importkvinnor" har vanligtvis tre alternativ att välja mellan: att återvända till hemlandet, att stanna i våldsrelationen eller att söka fortsatt uppehållstillstånd eller asyl. Samtliga av dessa alternativ innebär svårigheter och nuvarande regelverk kan få ödesdigra konsekvenser för kvinnornas liv.

Samhället behöver inte stå handfallet. Roks föreslår fyra konkreta åtgärder:

Avskaffa tvåårsregeln - den fyller inte sitt syfte och bidrar dessutom till att kvinnor blir fångar i en relation där de kränks och misshandlas.

Det finns i dag en laglig möjlighet att få stanna om förhållandet tagit slut innan prövotiden är slut på grund av våld i relationen. Tyvärr har det i praktiken blivit mycket svårt att uppfylla de krav som ställs för att denna skyddsgrund ska gälla. Detta tror vi inte var lagstiftarens intention.

Ge kvinnor som flyttar till Sverige på grund av anknytning bättre och tydligare information om sina rättigheter.

Kvinnojourerna berättar om flera fall av så kallad serieimport. Med detta menas män som satt i system att importera  kvinnor för att utnyttja dem på olika sätt, efter en tid sparka ut dem och sedan importera en ny. Att detta är möjligt är fullständigt oacceptabelt och något som vi måste vi få stopp på.

Sedan EG-direktivet om familjeåterförening infördes  får Migrationsverket inte längre göra en seriositetsprövning i de anknytningsärenden där paren redan är gifta eller är sambos. EG-direktivet tillkom med goda avsikter och går inte att ändra. Däremot bör och kan Migrationsverket ta fram noggrannare underlag för sina bedömningar.

För förändringar krävs kunskap, vilja och handlingskraft. Roks hoppas innerligt att ansvarig minister besitter  dessa tre egenskaper.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen