Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte Dawit Isaak!

"Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012." Så skriver Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski och ber oss att inte glömma bort Dawit Isaaks öde.
Stina Dabrowski Publicerad 5 februari 2013, kl 15:22
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När Martin Schibbye och Johan Persson äntligen kom hem till Sverige, efter 14 månader i fängelse i Etiopien, fick yttrandefriheten två glada ansikten och en mycket varm och mänsklig innebörd. De två journalisterna, som innan vi fick se dem "live" varit lika abstrakta som Dawit Isaak och andra tillfångatagna publicister, var människor av kött och blod som det gick att identifiera sig med. De var helt enkelt två "vanliga" men kanske ovanligt modiga killar som riskerat livet för att de ville göra sitt jobb.


Dawit Isaak har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001, i mer än 4 100 dagar. Varför är det så viktigt att vi fortsätter att kämpa för Dawit Isaak och alla andra som fängslats för brott mot yttrandefriheten?
I Sverige tar vi ofta yttrandefriheten för given. Vi kan säga vad vi vill, när vi vill, nästan var vi vill utan att bli rädda för konsekvenserna. Så är det inte hos mina kubanska vänner i Havanna. De sänker rösten, ser sig omkring och är i varje ögonblick medvetna om att ett "felaktigt", det vill säga regimkritiskt, ord kan få ödesdigra konsekvenser.  
2012 var 232 journalister fängslade jorden över för att de skrivit eller skildrat något som misshagat regimen (enligt CPJ, "The committee to protect journalists"). Turkiet är värst, med 49 fängslade, tätt följt av Iran och Kina. Eritrea kommer på fjärdeplats, med 28 fängslade journalister, men eftersom landet bara har runt 5 miljoner invånare så leder de rent procentuellt denna avskyvärda topplista över journalister i fängelse.

Dawit Isaak fyllde 48 år den 27 oktober förra året. Det var den tolfte födelsedagen han sitter inspärrad i eritreanskt fängelse. För mig var han ett anonymt namn bland en massa andra, tills jag såg tv-dokumentären om honom för något år sedan. Då blev han plötsligt en levande människa: en sympatisk trebarnspappa som bodde i Göteborg, som hade familj och vänner, men som reste tillbaka till Eritrea för att kämpa för yttrandefriheten.

Det var hans brott; att starta en oberoende tidning, Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati.
För detta kastades Dawit i fängelse, utan rättegång. Flera av hans medfångar är i dag döda och hur han mår vet ingen sedan flera år tillbaka.

I Ingrid Carlbergs Augustprisvinnande bok om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig, blir Raoul Wallenberg så levande och hans öde så drabbande. Han, som hade hjälpt så många människor, fick själv försmäkta i en fängelsecell utan att den svenska regeringen gjorde ett skapandes grand för att ta reda på var han fanns. Hans familjs desperata och oförtröttliga kamp för att få klarhet i hans öde blev desto mer gripande.

Vi vet alla att Dawit Isaak finns någonstans i Eritreas fängelsehålor. Dawit är svensk, och som svensk medborgare har han rätt till samma stöd som Johan och Martin och alla andra svenskar som grips orättfärdigt i annat land. Vi måste fortsätta att trycka på vår regering så att den gör allt för att påverka den eritreanska regeringen.

Johan och Martin, som nyligen kom hem från en FN-konferens i Wien om journalisters säkerhet, är mer övertygade än någonsin om hur viktig kampen för yttrandefriheten är:
"Vi vill göra något konstruktivt av våra 14 månader i helvetet. Vi vill göra skillnad för våra kollegor genom att påverka på högsta politiska nivå".
Publicistklubben fortsätter tillsammans med Reportrar utan gränser och många andra organisationer och tidningar sitt arbete för att Dawit Isaak ska bli fri.

Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012. När två namn blev till levande, kännande människor som med tårar i ögonen kunde beskriva det fasansfulla de varit med om så att vi förstod in i hjärtat.

Må vi få möta Dawit Isaak och höra honom berätta vad han varit med om en dag!

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen