Annons

Hallå, vad hände med tonårskriserna?!

Publicerad 15 oktober 2013, kl 13:50 Uppdaterad 21 oktober 2013, kl 10:12

Jag vet hur det är att vara ung. Man har ont i magen när man vaknar på morgonen, brottas med blygsel och nervositet, tolkar allt som ett tecken på sin egen otillräcklighet, känner sig ful, misslyckad, värdelös, stammar, svettas och gråter, instängd på rummet.

Själv var jag konstant sur hemma i sju års tid. Tonårs­problemen är kända för de flesta. Det gäller bara att som förälder vara beredd att möta dem. Den som skrivit romaner om tonåringar borde väl klara det lite extra bra? 

Laddad till tänderna väntade jag in mina egna barns tonår. Jag skulle minsann våga ta en konflikt. Minsta tecken på ångest skulle uppmärksammas. Blev det problem var det bara att söka hjälp. Väl där tolkade jag vartenda matgnäll som en potentiell ätstörning, varenda kompiskonflikt som en mobbningsituation. När sonen kom hem med ett sår på handen frågade jag om de höll på med såna där ökända tortyrlekar. Han berättade om olyckan på slöjden och frågade intresserat vad tortyrlekar var för något.

Han blev fjorton, femton, sexton, sjutton. När skulle supandet och gapandet börja? Smällandet i dörrar? "Jävla hora!"? Han hade vänner och fritidsintressen, var snäll och empatisk, kanske lite blyg, men inte överdrivet.

När det blev dags för rockfestival berättade jag för honom om dödsknarket. Han skakade på huvudet åt mig. I hemlighet suggererade jag fram det värsta: haschandet på rasterna, och supande efter skolan innan träningen. För inte kunde jag väl ha blivit alldeles snuvad på de berömda tonårsproblemen?
 
Snart kom det en tonåring till. Liksom förra gången var jag redo. Om pojken slöt sig skulle jag minsann lyckas få honom att öppna upp. "Du är bra som du är", övade jag. "Precis som du är." Men tonåring nr 2 verkar inte heller behöva min förståelse. Han kliver upp sjungande på morgonen och pratar på tills man får be om lite eget privatliv. Som om coola klädmärken inte existerade tar han på sig det som ligger närmast. Jag frågar oroligt (mobbning!) om han verkligen vill se ut hur som helst. "Vad spelar det för roll?" svarar han. "Vem bryr sig?" Han är bra på det mesta, säger han. I skolan är han jätte­bra, bland de absolut bästa. När betygen kommer och de inte bekräftar just detta säger han att lärarna undervärderar honom. De fattar inte. Han har ju haft A på nästan allting, men ändå bara fått C. Självhatet lyser med sin frånvaro. Jag säger
irriterat att det finns något som heter att övervärdera sina prestationer och hör mina egna orostankar: Tänk om han faktiskt har för gott självförtroende. Det kan väl aldrig vara bra?

Ingen vet hur det slutar. Kanske brakar allt samman i morgon. Skulle det ske vet jag i alla fall en sak: jag är taggad, färdig att rycka in.

Sara Kadefors
Lediga jobb
  • Läs även...

    Mary ska förändra världen

    För Mary Juusela är jobbet inget jobb – utan ett kall. Målet är ett Sverige fritt från främlingsfientlighet och utanförskap.
    – Jag ska nå ut till alla innan jag dör, säger hon.

  • Läs även...

    Självmord klassat som arbetsskada

    Sedan en 36-årige Saabanställd man tagit livet av sig under en tjänsteresa har Försäkringskassan nu kommit fram till att självmordet inträffade till följd av en arbetsskada. I och med det kan de anhöriga ha rätt till högre ersättning.

  • Läs även...

    Dina barn jobbar inte här!

    Kollegan som pratar om sina fantastiska eller odrägliga barn. Inte på en (1) fikapaus, utan på nio av tio. Har du svårt att stå ut med snacket eller håller du på att dö av uttråkning? Då ska du läsa det här.

Nyhetsbrev

Prenumerera

Håll dig uppdaterad med färska nyheter från Kollega.