Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Handikappidrottare, ingen chans på Idrottsgalan

Idrottsgalan i all ärlighet, men varför finns inga handikappade representerade?
Om man ser på en vanlig simmare och en simmare med handikapp såsom en arm eller ett ben borta och bägge sätter världsrekord, vem gör den största uppoffringen?
Publicerad 26 januari 2016, kl 13:49

Idrottsgalan i all ärlighet, men varför finns inga handikappade representerade?
Om man ser på en vanlig simmare och en simmare med handikapp såsom en arm eller ett ben borta och bägge sätter världsrekord, vem gör den största uppoffringen?Höjdhopp med ett ben eller två? Tja, den dolda rasismen finns närmare än vad vi förväntar oss. Hur länge sedan blev en handikappad nominerad till Jerringpriset? Jag hör inte era svar för det har aldrig hänt och lär inte hända.

Enligt Prins Philip bryter sporten barriärer, mer blev det inte.

Sorry Handikappidrottare, ni har ingen chans. Klona er eller flytta till en annan planet för på Idrottsgalan syntes ni inte i era rullstolar.

Bosse

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson