Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Happy hour i paradiset

Alkohol- och reseindustrin matar varandra med nya målgrupper. Alkoholindustrin relaterar sina kampanjer till semester och fest, medan turistnäringen säljer destinationer med alkohol som lockbete. Folkhälsa ställs mot vinstintresse.
Sara Heine Publicerad 27 maj 2010, kl 13:00
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På gatan Soi Bangla på Phuket eller Ochheuteal beach i Sihanoukville står skyltarna om billig sprit och underhållning tätt. Barerna är många, utbudet stort och priskonkurrensen hård. Baksidan är inte lika festlig: Stor tillgänglighet, låga priser och försäljning till unga är, enligt ledande alkoholforskning, tre av de främsta orsakerna till ett ökat drickande. Reglering  är den bästa och effektivaste metoden att minska drickandet. Dilemmat är att många av de länder som idag tar emot allt större turistgrupper, helt eller delvis saknar en fungerande lagstiftning kring alkohol.

I dag ökar alkoholkonsumtionen i Afrika, Asien och Latinamerika och konsekvenserna är förödande. Brist på sociala skyddsnät, förebyggande insatser och rehabilitering slår hårt mot redan utsatta grupper. Kopplingen till våld, spridningen av hiv, en försämrad familjeekonomi och barn i beroendemiljöer gör alkohol till ett stort hinder för utvecklingen. I dag dör 2,6 miljoner människor av alkohol varje år och i länder som exempelvis Thailand, är alkoholen en av de främsta orsakerna till ohälsa och för tidig död.

Det finns flera orsaker till att konsumtionen stiger. Globalisering och en ekonomisk tillväxt är två av dem. Turist- och reseindustrin en tredje. Såväl turistnäringen som resenärerna påverkar försäljningen på turistorten. Nya varor introduceras och en västerländsk alkoholkultur slår igenom. En kultur som dessutom visar sina värsta avigsidor, då många resenärer dricker betydligt mer under semestern än hemma.

Ett exempel är Phuket, där år av massturism lett till en ökad lokal konsumtion och fler fall av alkoholrelaterat våld. Ett annat är Sihanoukville, Kambodjas största badort, där frivilligorganisationer menar att ungdomar inom turistnäringen anammat resenärernas dryckesvanor. Turisternas höga konsumtion under en vecka eller två blir en ständig "semesterkonsumtion" hos lokalbefolkningen.

Den växande turismen till länder utanför USA och Europa är på många sätt en katalysator för utveckling, men kräver att vi tar större hänsyn till miljö och hållbar utveckling. Det handlar inte bara om att betala sin klimatkompensation för resan dit och hem, utan också om hur vi beter oss och agerar i det land och på den plats vi besöker. Det är dags att medvetenheten och handlingskraften ökar bland både resenärer, politiker och reseindustri.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen