Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Hela världen som arbetsfält

I sina böcker om att jobba i Angola och Colombia beskriver Ann-Catrin Malmlöf glädjen över elevernas uppskattning men också om rörelseofrihet och trista söndagar.
- Man tror att ens svenska manliga kollegor har samma värderingar. Men när man kommer ut i världen upptäcker man att det inte alltid är så.
Eva Karlsson Publicerad 20 januari 2012, kl 12:02

Nyfikenheten och glädjen i att lära sig språk förde Ann-Catrin Malmlöf till Paris 1968, mitt under kravallerna, där hon pluggade och jobbade som au pair. När hon kom hem till Sverige började hon på Televerket som utlandstelefonist.

- Sedan fick jag två barn. När jag återvände till arbetet fick jag så småningom ansvara för införandet av ett nytt telefonisystem. Det ledde till att jag fick ta hand om några personer från Moçambique som skulle införa samma system. Jag utbildade dem och fick senare åka ner till dem för att hjälpa till.

Det skulle bli fler länder under de kommande trettio åren, allt från kortare uppdrag på några dagar till ett och ett halvt år i Colombia. Ann-Catrin Malmlöf och jag sitter i ett besöksrum på Unionens kansli och hon räknar på sina fingrar: Botswana, Tunisien, Indien, Korea, Spanien, Brasilien, England, Italien... Hon kommer till fjorton.

- Det ska vara ett till, säger hon och bläddrar i sitt fem sidor långa cv som hon tagit med som stöd inför intervjun.

- Här, jag glömde USA.

År 2005 skulle Telia dra ner på personal och erbjöd alla 60-åringar avgångspension. Ann-Catrin Malmlöf, som fyllde 60 det året, var inte intresserad. "Ska man bara sitta hemma och ha ont om pengar?" Nej, det var hon inte inställd på.

Men du ändrade dig?

- Det var när alla skulle söka om sina tjänster. Jag var ansvarig för en webbutbildning om mobiltelefoni och började tänka: Kan jag egentligen det här? Om jag ställdes mot en som hade den formella kompetensen skulle den personen få jobbet. Jag trivdes väldigt bra, men tänk om jag skulle hamna någon annanstans på Telia där jag vantrivdes?

Hon slutade på hösten, var ledig i ett par månader, och började sedan hjälpa till ideellt med en utbildning i svenska på Kvinnocenter i Tensta. Ann-Catrin Malmlöf som talar sex språk vet vilka svårigheter man kan ha när man ska lära sig ett nytt.

Sedan började du skriva på din första bok. Var det en gammal dröm?

- Nej, men jag ville utveckla mig inåt och tittade på olika kurser. Jag hittade "Skriv ditt liv" och tänkte varför inte? Efter det har jag gått fler skrivarkurser på nätet och även en kurs i Sevilla med inriktning på resereportage.

Den kvinnliga konsulten, huvudpersonen i dina båda böcker, heter Gerd men det är väl du?

- Till stora delar är det jag men jag har inte upplevt allt som Gerd har. Jag valde att göra så därför att jag ville visa på konflikter som skulle kunna hända även om de inte hände mig.

Gerd hamnar i konflikt med några av sina svenska manliga kollegor. 

- Man tror att man har samma värderingar när man pratar med varandra här hemma i Sverige. Då är alla så väluppfostrade. Men när man kommer ut så upptäcker man att det inte alltid är så. En del tappar omdömet.

De gav sig in i förhållanden som de inte tog ansvar för.

- Ja, jag varnade min närmaste kollega för att han höll på med kvinnor i samma företag där vi jobbade. Jag var tvungen att ta upp det, annars kunde vi inte arbeta tillsammans. Det var viktigt att berätta vad jag tyckte men hur han och andra betedde sig i övrigt kunde jag inte säga något om, då skulle det handla om att jag är moralisk.

Du gick till din chef också - vilket senare resulterade i att du inte fick ett nytt utlandsuppdrag i samma land.

- Han hade all makt, jag hade inget att sätta emot. Det var ledsamt och märkligt, men jag ångrar mig inte.  

Är det något av länderna som sticker ut?

- Moçambique. Det var mitt första afrikanska land. Jag lärde känna människorna jag jobbade med och jag har ett speciellt hjärta för dem. Jag har räknat ut att jag var där ungefär tio gånger.

Du berättar om utsatthet, trista söndagar och rörelseofrihet.

 - När min syster hade läst den senaste boken sa hon: "Hade du verkligen så kul när de var så elaka mot dig?" Men det hade jag (skratt).

- Man måste gilla sig själv och inse att man är mycket ensam. Man kan inte slåss mot det. Jag kunde röra mig på vissa ställen där jag kände mig bekväm och jag lärde mig var man kunde gå och äta.

Du utbildade anställda i kundservice, hur ändrade eleverna sitt beteende?

- I början var de som "gamla televerkare". De hade attityden att det är kunderna som ska vara tacksamma och glada om de får någonting. Men i och med att företagsledningen hade beordrat alla att komma så lyssnade de på oss. Det var inte svårt att få dem att inse att det är roligare att arbeta om kunden också känner sig nöjd. Vi hjälpte dem att plocka fram sin medmänsklighet och de kände sig stolta över att de representerade ett företag som var på frammarsch.

- Första gången jag var i Angola 1992 hade den fasta telefonin tagit stryk av det pågående kriget. När jag var tillbaka sista gången 1999 fanns det fungerande kortautomater utomhus. De anställda hade en mer öppen attityd mot kunderna som fick sitta ner på en stol och inte behöva vänta bakom en lucka. Det var roligt att se förbättringarna och känna deras uppskattning.

Har du haft en bra lön?

- Nej, inte direkt och jag tjänade mindre än min manliga motsvarighet. Men senare fick jag kompensation av en ny personalchef. Jag har inte varit bra på att förhandla.

Fick du kritik för att du som mamma åkte iväg?

- Jag har fått frågor som "vad säger barnen?", sådant man inte frågar en kille. Jag brukade alltid svara att jag har en man och de har en pappa.

- När min son var tolv år följde han med mig till Moçambique och nästa gång jag skulle resa frågade jag om han ville följa med igen. Han svarade "nej, nu måste jag gå i skolan" för då visste han hur det var och hur jag hade det. Mina barn tyckte att det var häftigt att ha en mamma som jobbade i Afrika.

Vilket land kommer nästa bok att handla om?

- Cyberspace. Telia hade ett äventyr i rymden, bara på nätet, som hette Speedy Tomato och jag var ansvarig för våra fyra kundtjänstområden (Storbritannien, Danmark, Finland och Italien) och satt som spindeln i nätet i Stockholm. Vi skulle sälja tjänster men hann aldrig riktigt specialisera oss innan det lades ner. Boken ska heta En kvinnlig konsult på uppdrag i cyberspace och den kommer att bli ännu mer fiction.

Du verkar ha ett så gott självförtroende när det gäller ditt skrivande.

- Ja (skratt). Jag känner att jag blir bättre och bättre.

Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.