Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Hur har vi hamnat i bemanningsträsket?

Genom min sambos jobbsökande så har jag kommit i kontakt med vissa fenomen inom det ”moderna” arbetslivet som jag har svårt att se som någon positiv utveckling. Förstår inte heller fackets passivitet i dessa fall. Det gäller bemanningsbolagen, som verkar växa upp som svampar.
Publicerad 14 december 2015, kl 14:09

 Där företag som ska anställa nu i allt högre grad gör detta genom ett bemanningsbolag. Med effekten att den ”anställde” inte har någon som helst anställningstrygghet. Den tryggheten gäller bara så länge det aktuella kontraktet löper. Ibland inte ens det, eftersom det kan sägas upp med kort varsel.

Att vara anställd via bemanningsbolag gör också att man kringgår lönesättning som skulle gälla för tjänsten och kompetensen om man vore anställd direkt via det företag som man ska jobba för. Det blir en sorts budgivning där man helt enkelt kan välja den som accepterar lägst lön. Som kan ligga långt under vad som vore ”normalt” i företaget för resp. tjänst och kompetens. I min bok kallas detta för utnyttjande. Skulle sedan det företag man blir uthyrd till ge sin personal ledigt för klämdagar eller tex. mellan jul och nyår, ja då får man som bemanningsanställd stå där lottlös för de dagarna. Likadant om man tex. har en arbetstid under 8 timmar per dag, då får den bemanningsanställde antingen jobba 8 timmar, eller stå för lönetappet själv.

En annan ganska sjuk effekt är när man söker folk till en tjänst via ett bemanningsbolag. Då händer det inte så sällan att man, vid sitt jobbsökande, inte kan få reda på vilket företag det är som annonserar ut tjänsten. Ibland inte ens vilken bransch. Man ska alltså söka ett jobb ”i blindo”. Anledningen till, och logiken i, detta kan jag inte ens försöka förstå.

Så hur har vi hamnat i detta bemannings-träsk? Hur kan företagen som anlitar folk på detta sätt tro att man kan skapa någon som helst företagsanda bland sina anställda? Är det bara slit-och-släng som gäller numera? Människor är levande varelser, inte döda ting.
//Mange

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson