Tja, det skulle förklara mycket - att Gud är en drulig tonåring som hellre sover långt in på eftermiddagen än svarar på böner och styr världen i rätt riktning. Och att det är jobbiga tonårshormoner som ligger bakom förödande naturkatastrofer och annat elände som drabbar jorden. Alla som haft det tvivelaktiga nöjet att stifta närmare bekantskap med en tonårsgrabb måste rysa av förtjusning över den geniala idén till I begynnelsen var Bob. Det är omåttligt roligt att läsa om hur Bob, Gud alltså, blir upp över öronen förälskad i djurvårdaren Lucy och får jorden att svämma över när han misslyckas med att få till det.
Meg Rosoff kunde gärna ha skruvat till det en aning till - kärlekshistorien mellan Lucy och Bob är lite mjäkig och utdragen och mot slutet tappar det fart. Men Herrebob, vilken kärlekshistoria gör inte det?
