Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

I väntan på asyl

På två år har 32-årige Ahmed Srahins liv förändrats drastiskt. Från ett liv och karriär i Syrien till livet på ett flyktingboende utanför Skara i väntan på asyl.
Linnea Andersson Publicerad 21 december 2015, kl 15:53
Kollega
"Systemet och rutinerna för att komma in i Sverige är för långsamma", tycker Ahmad Srahin, flykting från Syrien. Kollega

Ahmad Srahin är 32 år och levde tills för ett par år sedan ett typiskt liv för en högskoleutbildad man i sin ålder. Han hade en karriär som dataingenjör i Syrien och tack vare sitt arbete bodde och jobbade han periodvis i Abu Dhabi och Kuwait. Som syrier var det aldrig några problem att resa och förutom jobbresorna turistade Ahmad runt om i världen. Men så kom kriget till Syrien och Ahmad bestämde sig för att lämna allt bakom sig – sitt hemland, sin familj och sitt arbete.

– Jag flydde inte för att jag svalt utan för att mitt land inte är fritt. För att jag tappade hoppet om att överleva, säger Ahmad Srahin och berättar att han ofta får frågan hur han, en berest akademiker med Adidasskor på fötterna och en smartphone i fickan, kan vara flykting.

Vägen in i Europa var minst sagt dramatisk. Vid två försök att ta sig från Turkiet till Grekland med båt kantrade båtarna och Ahmad och de andra flyktingarna räddades ur Medelhavet av turkiska flottan. När de i stället, med hjälp av flyktingsmugglare, skulle ta landvägen in i Grekland över bergen övrgav smugglarna dem. I sju dagar vandrade de runt i skogen utan att veta var de befann sig.

Från början hade Ahmad siktet inställt på Tyskland men fick under flykten höra att det var bättre och mer jämlikt i Sverige och så hamnade han här trots att han inte kände någon i Sverige.

Men tiden som asylsökande har varit tuff. I dag bor Ahmad på ett av Bert Karlssons flyktingboenden i Axvall två mil utanför Skara och när vi träffas har han väntat på asyl i 16 månader, trots att syrier enligt svensk lag ska beviljas uppehållstillstånd.

– Jag ångrar inte att jag kom hit men jag förväntade mig att bli behandlad som en människa. Sverige är ett vackert land och människor är välkomnande, men systemet och rutinerna för att komma in i samhället är för långsamma.

Trots att Ahmad talar bra engelska tycker han att det är svårt att kommunicera med svenskar. Han är frustrerad över att han inte fått lära sig svenska i och med att Svenska för invandrare, sfi, bara erbjuds den som redan fått uppehållstillstånd.

– Jag önskar att jag stod här och pratade svenska i dag.

Innan flykten från Syrien hade Ahmad Srahin aldrig varit arbetslös, inte en enda dag i sitt liv. För att känna att han bidrog till samhället även här i Sverige började han jobba gratis som volontär på Myrorna. Men efter fyra månader hade han inte råd längre. Som asylsökande förväntas du klara dig på 24 kronor om dagen och det räcker inte ens till en tur- och returbiljett på bussen till Skara, där Myrorna finns. I dag volontärar han två dagar i veckan hos Svenska kyrkan med att hjälpa andra nyanlända flyktingar, tack vare att kyrkan betalar bussbiljetterna. Andra på boendet fördriver tiden med att dricka te, promenera eller helt enkelt sova bort dagarna.

Ahmad delar rum med fem andra personer på asylboendet som är fullt av människor från olika kulturer, som talar olika språk och bär på olika trauman. Det blir ofta bråk och det finns ingenstans att gå undan eller vara för sig själv, berättar Ahmad och visar bilder från boendet. Det är slitet och en av toaletterna saknar sittring sedan flera veckor tillbaka.

Att Ahmad och andra asylsökande står ut trots den psykiska påfrestningen och det limbo de befinner sig i, tror Ahmad är tack vare människans förmåga att anpassa sig.

– Jag har förlorat min dröm, tappat bort den på vägen och ärligt talat känner jag mig nere. Men jag har inte gett upp.

*Efter lång väntan fick Ahmed Srahin sitt uppehållstillstånd i mitten av december. Han bor kvar på asylboendet i väntan på kommunplacering.

Arbetsmarknad

Transport vill ta över kabinanställda

Transportarbetarförbundet är i öppen strid med Unionen. LO-förbundet har börjat organisera kabinanställda − en bransch som tillhör Unionen − med uttalat syfte att ta över hela avtalsområdet.
Ola Rennstam Publicerad 8 mars 2024, kl 14:18
Till vänster kabinpersinal, till höger Transportarbetarförbundets huvudkontor.
Transportarbetarförbundet och Unionen är i öppen konflikt. Transport organiserar nu kabinpersonal, som normalt tillhör Unionen, i ett försök att utvidga sitt inflytande över avtalsområdet. Foto: AP/Claudio Bresciani/TT.

Det har seglat upp en konflikt mellan Unionen och Transportarbetarförbundet. Bråket gäller vilket fackförbund som anställda inom flyget ska tillhöra. Enligt Transports förbundsordförande, Tommy Wreeth, är många kabinanställda missnöjda med Unionens sätt att företräda dem och vill nu gå över till LO-förbundet.

Tommy Wreeth.
Tommy Wreeth. Foto: Martin Hörner Kloo.

I en krönika i tidningen Transportarbetaren går Tommy Wreeth till attack mot Unionen och konstaterar att hans förbund nu officiellt börjat organisera kabinpersonal inom flyget. Syftet är att ”ta över hela avtalsområdet från Unionen på sikt”. Han passar också på att dela ut en råsop mot Unionen:
”Deras nuvarande förbund Unionen verkar mest intresserade av deras avgift och mindre intresserade av fackligt medlemsnära arbete", skriver Tommy Wreeth i krönikan.

Unionen har en annan bild av stämningen bland medlemmarna inom flyget. Samtidigt är ledningen medveten om att det finns en frustration kring hur villkoren i branschen har försämrats under de senaste åren, särskilt efter pandemin.

− Generellt är medlemmarna inom flyget nöjda med Unionen men vi vet också att det finns missnöje. Vi har nu en tät dialog med alla klubbar för att reda ut eventuella missförstånd och se hur vi kan hjälpa dem istället för de lämnar till ett annat förbund, säger Martin Johansson, andre vice ordförande i Unionen.

Vilken är er kommentar till Transports agerande i den här frågan?

Martin Johansson.
Martin Johansson. Foto: Peter Jönsson.

Det är bara ett halvår sedan vi fick till ett avtal mellan Unionen och LO för att hantera den här typen av frågor, och nu väljer de att bryta mot det avtalet genom att försöka organisera en grupp som vi sedan länge organiserar och tecknar avtal för. Det är tråkigt och bekymmersamt, säger Martin Johansson.

Kollega har varit i kontakt med de tre kabinklubbar, som enligt Transportarbetarförbundet, har uttryckt att de är beredda att lämna Unionen. Samtliga tillbakavisar uppgifterna, man påpekar dock att man uttryckt missnöje med hur förbundet företrätt dem men att man nu har en bra dialog.

Tommy Wreeth vill inte uppge vilka företag det rör sig om eller hur många som gått över till Transport, men skriver i ett mejlsvar att det finns en lång historik av missnöje med Unionen bland kabinanställda.

Enligt Unionen finns ett avtal mellan LO och Unionen om att inte ta över varandras medlemmar. Bryter ni mot det avtalet?

"Transport har inte sökt medlemmar inom avtalsområdet. Det är kabinanställda som kontaktat oss och uppgett att de är missnöjda med Unionen och att de vill byta till Transport. Vi har sedan informerat Unionen, LO och arbetsgivarorganisationen om situationen, enligt praxis."

Du går hårt mot Unionen i din krönika och skriver att Unionen inte är någon riktig fackförening och att Unionen bara är intresserad av medlemsavgifterna. Står du fast vid den kritiken? På vilket sätt är Unionen inte någon riktig fackförening?

"Jag skriver att medlemmar i Unionen vänt sig till oss och att de söker efter en riktig fackförening som är närvarande och tar fighten. Jag skriver ingenting om vad Unionen är eller inte är. Jag skriver också att det "verkar" som att Unionen mest är intresserade av deras avgifter och det är ordagrant den kritik som framförts till oss från de som kontaktat oss. Om kabinanställda varit nöjda med Unionen hade vi sannolikt inte varit där vi är. Sedan kan Unionen säkerligen agera bättre inom andra branscher och till andra medlemsgrupper."