• Björn Olsen

"Inbillningssjuk"

Publicerad 17 mars 2008, kl 08:39 Uppdaterad 17 mars 2008, kl 09:06

Smaka på ordet och associationerna det ger; skuld, skam och löje. Men, förvänta er inget snusförnuftigt brandtal mot alla parasiterande hypokondriker. Inte alls, det är bara att erkänna, jag är en av dem.

Det slår mig ofta vilken paradox det är att jag blev läkare. Ni kan ju bara föreställa er mitt liv under utbildningen. Under fem år lyckades jag diagnostisera i stort sett samtliga allvarliga sjukdomar som finns - på mig själv. Jag konsulterade mina lärare på de olika kurserna, ofta subtilt och inlindat, ungefär så här; "vad skulle du göra om du hade en patient (jag själv alltså) med följande symtom, trötthet, huvudvärk, muskelsmärtor, gaser och hjärtklappning och hur skall det utredas"? Svaren berodde på vilken kurs man gick, men ofta blev man mörkrädd. Där fanns inget hopp att hämta, bättre att utreda sig själv. Den enda gång jag höll mig tillräckligt frisk var under gynekologikursen - trots allt fanns det ju anatomiska hinder som satte käppar i hjulet.

Åtskilliga är de gånger jag förstått att nu är det kokta fläsket stekt, eller det stekta fläsket kokt eller vad det nu heter. Kort sagt man är rökt. Den där lilla lymfkörteln på halsen som inte gjort mig något förnär, masserades raskt upp några storlekar innan jag kunde ställa diagnosen lymfkörtelcancer. Om symtomen inte riktigt passade så fanns det ju undantag och jag var säkert ett av dem. I boken kunde man under rubriken "sällsynta symtom" läsa att patienter med denna cancerform kan få alkoholsmärtor. Vilken tur att man blivit myndig och kunde ställa sin egen diagnos. En flaska röd Martini från bolaget fick bli verktyget. Några smärtor i lymfkörtlarna kunde jag inte märka men huvudvärken dagen efter gjorde att jag raskt började fundera på om det inte satt något inne i skallen på mig.

Jag var avundsjuk på mina välbalanserade kollegor som sa att de kände sig fullständigt friska. Men mina vänner, har vi inte alla en liten neurotisk hypokondriker dold inom oss? Det gäller bara att locka fram den lille rackaren. Ett bra bete var HIV. Plötsligt gick alla "man eller kvinna ur huse" och funderade på vad smutsiga toalettstolar, handdukar eller något hemligt möte på ett hotell i Paris kunde betyda. Det var många som var bleka om nosen när provet skulle tas. Nu tror ju alla att HIV inte längre är ett problem, i stället är vi bekymrade över viktigare saker som för mycket chips, fågelinfluensa, om vi dricker för lite eller för mycket vin eller om snus är farligt. Folkhälsoinstitut, vissa statliga verk och tabloidpressen hjälper oss så gärna att fokusera på de viktiga sakerna i livet.

Men om vi för en stund bortser från de kollektiva neuroserna så är den rena oförfalskade hypokondrin ett ångestsymtom som är påfrestande och energikrävande. Det är en märklig polarisering i den egna tankevärlden. I ena ringhörnan hänger snaran från taket och den larmar och skränar, medan i den andra har filosofiska klubben sammanträde. Där diskuterar jag mig själv som den ultimata paradoxen. Tack vare alla dödliga sjukdomar borde jag ha varit död sedan länge men jag är närvarande och kan argumentera för produkten: jag är sjuk. Mycket märkligt.

Men det är inte utsikten att vara icke existerande som är skrämmande för en sann hypokondriker. Om vi upphör att existera så finns det ju inte någon anledning att vara rädd. Denna insikt är något som jag tror att jag delar med många olycksbröder och systrar för den delen (även om bröderna verkar vara vanligast), det är inte döden som är det hotfulla, det är vägen dit som är besvärlig. Och det allra bittraste vore att gå över gränsen oförmärkt. Skall det vara sorti, skall det vara med champagne och fyrverkeri.

Men liksom alltför mycket alkohol under för lång tid bränner upp hjärnan så grillas hypokondrikern sakta i jakten på diagnoser. Till slut orkar nervcellerna i hypokondricentrum inte med längre. Inställningen till de egna symtomen blir alltmer tillbakalutad och sannolikt blir man väldigt förvånad den dag man verkligen blir sjuk.

Björn Olsen
Lediga jobb
  • Läs även...

    27 000 nekades ersättning

    Sture. Jessica. Mona. Tre offer för Försäkringskassans allt hårdare bedömningar för att hålla nere sjukstatistiken. Läs deras berättelser – och myndighetens svar.

  • Läs även...

    Så slipper du störande jobbljud

    Många har svårt med koncentrationen på sin arbetsplats. Framför allt är det högt babblande som stör – och som till och med kan göra oss sjuka.

  • Läs även...

    "Jag känner mig lurad"

    Han tvingades göra två hjärtoperationer. Trots att diagnosen täcktes av den gruppförsäkring Hasse Widell tecknat blev han utan ersättning.

  • Läs även...

    Försenat intyg gav avsked

    Ett läkarintyg som skickades in för sent blev orsaken till ett avsked. När Unionens ombudsman ringde upp bolagets vd för att förklara misstaget sade vd:n att den enda godtagbara anledningen till tabben var om kvinnan ”hade legat i koma”

  • Läs även...

    Uppgradera dig till ledare 3.0

    Det är tufft att vara chef – men det blir tuffare. I framtiden måste du vara snabbrörlig, transparent, mjuk och coachande. Det finns bara en väg att gå – mot kompetensutveckling.

  • Läs även...

    Magnus är chef och bipolär

    Magnus Peterson har diagnosen bipolär sjukdom. Han har genomlidit depressioner, fått en psykos, slutat äta och dricka och varit inlagd på psyket. Tack vare en förstående chef och omgivning har han kommit igen och har i dag ett chefsjobb.

Nyhetsbrev

Prenumerera

Håll dig uppdaterad med färska nyheter från Kollega.