Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ingen repa på lacken om du vill försäkra dig!

Publicerad 5 augusti 2014, kl 11:16

Jag skrev här om min lycka om att äntligen hittat ett arbete jag trivs med trots mitt funktionshinder och de smala sociala normerna, som gör att många tragiskt nog tvingas gå hemma med minimuminkomst.

Dock hittade jag ett litet annat beskymmer, som jag tror är värt att ta upp, som kan bli betydligt värre om det värsta skulle ske. Jag pratar om de försäkringar som alla anställda erbjuds via kollektivavtal. Alla som arbetar i Sverige måste vara försäkrade via sin arbetsgivare. Det är det lag på. Så långt är allt bra.

 Men det var när jag gick med i Unionen som jag fick en klump i magen. När jag gick med i Unionen tänkte jag att det skulle vara en organisation som står för allas lika värde. Jag fick hem regnskogar med papper om diverse försäkringar, prylar etc. som ska vara till stöd i tider av lycka eller olycka.

 Men snart skulle jag få veta, att jag är utesluten ur de viktiga tillläggsförsäkringarna, som sjuk och dödsfallsförsäkringen. Jag var intresserad av sjukförsäkringen eftersom den rådande regeringen skurit ned på den allmänna sjukförsäkringen. Det kändes inte alls bra. Varför ska jag nekas livförsäkring för att jag bara jobbar 50% eller har lönebidrag? Tror försäkringsbolagen att jag är självmordsbenägen och tänker hoppa från en bro eller framför tunnelbanan bara för att jag arbetar på lönebidrag? Jag kan förstå att man inte kan få en hel sjukförsäkring om man redan är arbetshandikappad (antar att det är som att försäkra ett hus som brunnit), men om man arbetar 50% varför kan man inte då få en halv premie och halv ersättning vid ev. sjukdom? Varför allt eller inget?

Vi har fri marknad i Sverige, och det är självklart att vi med nedsatt arbetsförmåga är en högriskgrupp på försäkringsmarknaden. Så långt är jag med. Men jag tycker att informationen från bolagen är knapphändiga och framför allt Unionen trycker på en massa grejer hit och dit.

Jag efterlyser tydligare information till försäkringstagarna, samt att varje sak borde prövas individuellt. Att man har 50% aktivitetsersättning för att man har svårt med det sociala och har ett mentalt funktionshinder borde inte vara hinder för att försäkra sig mot somatiska sjukdomar eller att anhöriga får ersättning om man skulle dö.

Man får alltså inte ha en repa på lacken för att få kunna försäkra sig, till och med bilar verkar vara mer värda med en repa i vindrutan än en människa med en funktionsnedsättning.

Just nu är det inga problem men om olyckan är framme kan det bli en katastrof. Det positiva i alla fall är att jag har mindre utgifter för försäkringar varje månad, som jag å andra sidan får spara tills den dag eventuell olycka är framme.
//Alexander Forselius

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman