Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

10 jobb ni tydligen inte vill ha!

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle behöva reagera på att mitt fackförbunds tidning skulle förringa mig i min yrkesroll som teknikinformatör. I förra numret av Kollega visar tf chefredaktör Linda Svensson en både arrogant och nedvärderande syn på en hel yrkeskår då hon klassar vårt jobb som ett av tio hon inte vill ha. Inte på grund dåliga arbetsvillkor eller intoleranta arbetsgivare, utan på grund av att vi helt enkelt gör ett dåligt jobb.
Publicerad 4 mars 2014, kl 14:49

Jag har drygt 15 års erfarenhet av att förklara komplexa tekniska konstruktioner och applikationer på ett för användaren korrekt, pedagogiskt och förståeligt sätt. Jag har beskrivit hur man använder, underhåller och till sist korrekt destruerar olika produkter. Allt från små avancerade blodanalysinstrument till hela klimatsystemet på våra svenska kustkorvetter.

Jag gör riskanalyser för att den tekniska dokumentationen ska uppfylla t.ex. EUs maskindirektiv. Jag gör informationsanalyser för att mest effektivt kunna framställa, översätta och publicera den stora mängd teknisk dokumentation som ofta krävs på grund av lagstiftning och produkternas komplexitet.

Jag arbetar dagligen med både text- och bildredigering i nära samarbete med ingenjörer och tekniker. Materialet anpassas för att publiceras på både papper och skärm. Det måsta vara korrekt och inget publiceras förrän det är godkänt av min uppdragsgivare.

Rollen som teknikinformatör passar mig perfekt då jag kan kombinera min ingenjörsexamen från gymnasiet med min journalistexamen från universitetet.

Och jag är stolt över det jag gör! Mindre stolt däremot över att mitt fackförbunds officiella organ för att förmedla nyheter om och till oss medlemmar tycker att mitt arbete inte är värt att utföra.

Magnus Nyström
Teknikinformatör

Svar från Kollega:
Hej Magnus! Ibland vill sig inte orden riktigt. När jag försökte blotta min tekniska inkompetens valde jag formuleringar som gjorde dig, och flera andra, upprörda. Det var aldrig min avsikt att trampa en yrkeskår på tårna.
Linda Svensson, tf chefredaktör

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson