Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Avsaknad av fungerande personalpolitik är aldrig bra för någon

Obefintlig personalpolitik i Gnosjö kommun leder till dålig stämning och personalbrist. När den förra personalchefen gick i pension beslutades det att inte anställa någon ny chef. Alla partierna i kommunen var eniga i beslutet eftersom syftet var att spara pengar.
Publicerad 7 mars 2014, kl 09:50

Att ansvaret för personalfrågor sedan flyttades till ekonomichefen har i efterhand visat sig vara ett mycket dåligt beslut. Att slå samman personalfrågorna med ekonomi, två discipliner med inbyggda motsättningar, kan svårligen fungera på ett tillfredsställande sätt.

Socialdemokraterna insåg dock ganska snart att beslutet var ett misstag och därför har man under en längre tid lyft frågan om personalens betydelse och betonat vikten om schyssta arbetsvillkor.

Avsaknaden av fungerande personalpolitik har lett till bland annat att det nu råder stor brist på sjuksköterskor. De ansvariga för personalfrågorna tycks sakna förmåga och visioner för att skapa rimliga villkor och en attraktiv arbetsmiljö som attraherar arbetssökande.

Heltid bör vara normen och de alltför många och otrygga jobben med ofrivillig deltid, vikariat och visstidsanställningar måste så långt som möjligt omvandlas till fasta anställningar.

Lämpliga och ändamålsenliga lokaler för all personal måste inrättas liksom personalen inom barnomsorgen måste erbjudas arbetskläder. Listan kan göras hur lång som helst men vad som är avgörande för att en stor arbetsgivare som Gnosjökommun, med ca 900 anställda, skall kunna bli en fungerande och attraktiv arbetsplats måste en kompetent personalchef rekryteras.
//Kari Parman

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson