Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fortsätt skriv om arbetslöshetens olika ansikten!

Jag tillhör de arbetslösas stora skara – och ändå inte. Hur hänger det ihop? I många år valde jag frivilligt att jobba deltid. Jag hade barn och mycket annat som jag ville lägga tid och kraft på. Men så blev barnen större och nu skulle den tid komma då jag skulle ge järnet i yrkeslivet istället. Så jag började söka heltidsjobb.
Publicerad 10 april 2014, kl 13:53

Jag sitter med senaste numret av Kollega och läser. Som vanligt innehåller tidningen flera engagerande artiklar. Att ni skriver om arbetslöshet och arbetsförmedlingens roll är bra och tyvärr tycks det vara ständigt aktuellt.

Jag tillhör de arbetslösas stora skara – och ändå inte. Hur hänger det ihop? I många år valde jag frivilligt att jobba deltid. Jag hade barn och mycket annat som jag ville lägga tid och kraft på. Men så blev barnen större och nu skulle den tid komma då jag skulle ge järnet i yrkeslivet istället. Så jag började söka heltidsjobb.

Jag har de senaste sju – åtta åren sökt säkert mer än 100 jobb. En period var jag helt arbetslös och kom då i kontakt med arbetsförmedlingen. Jag kan bara instämma med Annelie Ericson i Kollega nummer 3 om att arbetsförmedlingen är en helt uddlös organisation. Att behöva gå kurs i att söka jobb, att författa CV och fylla i handlingsplaner känns mest bara förnedrande. Att inte våga åka på semester och att ständigt ha ett hot över sig att om man missar något dras ersättningen in.

Jag har nu sedan flera år ett halvtidsjobb som jag i perioder lyckats komplettera med olika timanställningar så att jag kommit upp till 75% eller mer. Eftersom jag inte stämplar eller är anmäld till arbetsförmedlingen syns inte min arbetslöshet i statistiken. Jag är heller inte berättigad till att stämpla upp till heltid eftersom jag aldrig har haft den där heltidstjänsten som jag så innerligt gärna hade velat ha, eftersom jag trots allt väljer att hänga fast vid min halvtidstjänst och eftersom jag fyller ut tiden med att jobba i bemanningsföretag. Min arbetslöshet syns alltså inte officiellt men kommer naturligtvis att synas i pensionskuvertet den dagen då det är dags för pension.

Det diskuteras att vi i vår generation kommer att bli tvungna att jobba tills vi blir 70 för att det inte kommer att finnas tillräckligt med pengar i pensionssystemen. En annan dag diskuteras folks rättighet att få jobba efter 65. Ingen orimlig tanke eftersom vi lever allt längre och är allt piggare upp i hög ålder. Men samtidigt undrar man vad det ska vara bra för att höja pensionsåldern när ungdomar – även välutbildade - får allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Och inte bara ungdomar utan även folk ”mitt i livet” med både utbildning och erfarenhet

För min del är det trots allt inte ekonomin som är det stora problemet utan det personliga nederlaget. I en tid då många av mina vänner avancerat till chefstjänster, handplockats och headhuntats står jag och känner mig mest oönskad. Jag skickar in ansökningar till kvalificerade och okvalificerade tjänster. För det mesta får jag ingen respons alls från arbetsgivaren mer än i de fall jag söker via webbplats och får ett autosvar ”Tack för din ansökan”. I några fall har jag kallats till intervju men inte heller då har det lett till anställning, eller att arbetsgivaren har hört sig med ett avslag och en eventuell motivering. Det har gått så långt att jag på allvar nu är övertygad om att det måste vara något fel på mina personliga egenskaper. Behöver jag tillägga att jag har fyllt 50? Men å andra sidan känner jag mig både uppskattad och omtyckt på det jobb jag faktiskt har.

//Helena

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson