Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Japans arbetsliv leder till döden

Japan har en arbetskultur som bokstavligt talat tar livet av folk. Varje år dör tusentals människor som en direkt följd av att de arbetat övertid - eller av självmord relaterat till krävande jobb.
Publicerad
Johnér
I Japan viger anställda sina liv åt arbetsgivaren. Arbetsdagarna är extremt långa och semestern kort. Johnér

Det japanska undret, hur landet efter andra världskriget byggde upp sin ekonomi och började resan mot att bli en av världens största ekonomier, är en framgångssaga. Men priset har varit, och fortsätter att vara, högt. För Japan är inte bara ett av de länder i världen som har mest övertid – man har sannolikt även rekord i antalet arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress.

Det finns till och vedertagna begrepp för detta: karoshi – att dö av för mycket arbete, och karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Japan är känt för en arbetskultur där anställda skänker större delen av sitt liv för företagens bästa. Det är långa arbetsdagar och kort semester. Och de regler som begränsar hur många timmar en person får jobba är alltför lätta att kringgå.

En undersökning som den japanska regeringen har gjort visar att så många som en av fem japaner riskerar att dö i förtid på grund av att de arbetar för mycket.

1 av 5 japaner riskerar att dö i förtid på grund av jobbet

Nästan en fjärdedel av företagen i undersökningen uppgav att 80 övertidstimmar i månaden är det normala. På hela 12 procent av företagen arbetar personalen regelbundet mer än 100 timmar övertid i månaden.

Yayoi Okamura är biträdande generalsekreterare på Japan Center for Health and Safety of Working People, en organisation som strävar efter att förbättra situationen för japanska arbetare och tjänstemän.

– Karoshi blev allt vanligare för runt 25 år sedan. På den tiden växte ekonomin snabbt, folk arbetade mycket övertid, utan avbrott, och nya dödsfall på grund av blodproppar i hjärta och hjärna ökade dramatiskt.

Yayoi Okamura tror att en av de främsta orsakerna bakom karoshi är att antalet obetalda övertidstimmar har ökat i Japan under de senaste decennierna. För att hålla produktiviteten och lönsamheten fortsatt höga, och slippa avskeda trots en dålig makroekonomisk situation, kräver företagen ofta att de anställda jobbar långt utöver den stipulerade ordinarie arbetstiden.

Läs mer: När färre ska göra mer

– Samtidigt är den interna konkurrensen stenhård. Team får klagomål från ledningen om en enskild anställd inte uppnår sina mål. Alla känner sig tvingade att jobba extra hårt för att inte halka efter. Det gör också att de som vantrivs på jobbet håller kritiken inom sig.

Att jobba över utan att beklaga sig är dessutom viktigt inför löneförhandlingar och för att bli befordrad. Till det kommer att 40 procent av landets totala arbetskraft är visstidsanställda eller konsulter. Även de tiger, av rädsla för att inte få förlängda kontrakt.

– Ju hårdare du arbetar, desto högre lön och position får du i företaget. De rankar dig, och baserat på sådana kriterier kommer det alltid att finnas människor på botten, säger Yayoi Okamura.

Men intern konkurrens kan även göra att japanska arbetstagare låter bli att hjälpa varandra.

– Om jag visar kollegan bredvid mig hur man gör en viss sak snabbare så förlorar jag arbetstid och kollegan blir effektivare, säger Yayoi Okamura.

Den nästan sjukliga lojaliteten med arbetsgivaren hänger ihop med hur det ser ut i övrigt i det japanska samhället. Exempelvis tar bara 2,3 procent av japanska män ut föräldraledighet. Det kan te sig en smula förvånande med tanke på att Japan har en av världens mest frikostiga pappaledighetsregleringar – nyblivna pappor kan ta ut upp till tolv månaders föräldraledighet med upp till 60 procents bibehållen lön.

Men den nakna sanningen är förmodligen att landet har råd med dessa generösa regler just för att så få män tar ut sin pappaledighet. Nyligen blev Kensuke Miyazaki den första japanske parlamentarikern någonsin att ta ut föräldraledighet.

Läs mer: På Bombardier har många fått nog

De japanska männen jobbar i stället, mycket och länge. Och för att det så kallade livspusslet ska gå ihop får ofta kvinnorna bli hemmafruar och ta hand om hemmet när man har skaffat barn. Samhället bygger till och med på detta och till exempel förskolesystemet är inte särskilt väl utbyggt.

I protest mot det extremt konservativa arbetslivet väljer nu många japanska kvinnor som vill göra karriär att avstå från att skaffa barn. Resultatet är att japanerna i dag föder alltför få barn för att upprätthålla befolkningsnivån. Dessutom får landet allt svårare att försörja den mycket stora gruppen äldre i landet.

Läs mer: Fler apotek men färre anställda

Sent omsider har emellertid den japanska regeringen börjat reagera på de arbetsrelaterade dödsfallen, det ojämlika arbetslivet och den demografiska utmaningen. År 2010 instiftades lagen ”Act 36”, som förbjuder mer än åtta timmars övertid per dag. Tyvärr kom den inte att följas i någon högre utsträckning.

– Lagen säger nämligen också att man mellan företaget och fackförbundet kan diskutera fram hur mycket övertid som de anställda ändå kan få arbeta, säger Yayoi Okamura.

En ny och förbättrad lag antogs 2014, med målet att skapa nolltolerans mot dödsfall på grund av övertidsarbete. Lagen inkluderade krav på åtgärder för regioner och myndigheter, samt bestämmelser om kompensation för drabbades familjer.

Många detaljer kvarstår dock att specificera. Man kan säga att lagen framför allt kan ses som en vision eller en avsiktsförklaring om bättre arbetstagarvillkor i landet. Det går att se positiva effekter, men de är små och utvecklingen går långsamt.
 

Text: Joakim Rådström

Mördande tempo

1969 dokumenterades det första fallet av vad som kom att kallas karoshi på japanska – att dö av för mycket arbete. Begreppet har satt ord på det fenomen som sedan kom att växa explosionsartat i Japan, där många alldeles för unga människor dör exempelvis av en plötslig blodpropp i hjärtat eller hjärnan.

För runt 25 år sedan – i samband med recessionen i slutet av 1980- och början av 1990-talet – började sedan många människor arbeta extra mycket för att inte förlora jobbet. Nu blev dödsfallen alarmerande många.

Dessutom finns det relaterade fenomenet karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Statistiken visar att det bara under 2013 var 133 människor som dog på grund av karoshi, och ett 70-tal på grund av karojisatsu. Denna statistik länkas till beslut kring ersättning till efterlevande, och siffrorna är därför att anse som de striktaste och lägsta bedömningarna.

Mörkertalet är sannolikt enormt. Sociologiprofessorn Scott North vid universitetet i Osaka pekar på att så många som 8 000 av Japans 30 000 självmord per år kan vara arbetsrelaterade, och att mörkertalet för karoshi-dödsfall uppgår till över 10 000 fall per år.

4 TYPISKA FALL

Internationella arbetsorganisationen ILO har i ett material om karoshi exempel på verkliga fall.

  • Herr A arbetade hos en större snackstillverkare, ofta så länge som 110 timmar i veckan, och dog av hjärtattack vid 34 års ålder.
  • Herr B arbetade som busschaufför, med en arbetstid på över 3 000 timmar per år. Han hade inte varit ledig en enda dag på 15 år när han dog av en stroke vid 37 års ålder.
  • Herr C arbetade på ett stort tryckeriföretag i Tokyo och hade en årsarbetstid på 4 320 timmar, inklusive nattarbete. Han dog av stroke vid 58 års ålder, men hans änka fick inte någon kompensationsbetalning förrän 14 år efter makens död.
  • Fröken D, en 22-årig sjuksköterska, dog av en hjärtattack efter 34 timmars sammanhängande tjänstgöring fem gånger på en månad.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Experten om mobbning: ”Ställ krav på ordentliga utredningar”

Mobbningsexperten Ståle Einarsen anser att Arbetsmiljöverket borde ta i med hårdhandskarna för att arbetsgivare ska få stopp på trakasserier på jobbet. Men myndigheten är bakbunden av lagar och resurser.
Torbjörn Tenfält Publicerad 20 november 2025, kl 06:00
Mobbningsexperten Ståle Einarsen anser att Arbetsmiljöverket bör ha en mer aktiv roll i arbetet mot mobbning på arbetsplatsen. Foto: Anders Wiklund/TT/privat

Professor Gunnar Johansson vill, utifrån sina erfarenheter, förändra hur trakasserier på jobbet utreds. 

Även den norske arbetsmiljöforskaren Ståle Einarsen är kritisk mot hur systemet fungerar i dag. Han vill att Arbetsmiljöverket tar en mer aktiv roll, och sätter press på arbetsgivaren. 

När ord står mot ord om mobbning på en arbetsplats måste alla fakta upp på bordet, framhåller han. 

– Det är viktigt att utgå från faktiska förhållanden och göra det på ett sätt så att det inte uppstår jävsproblematik. Det ska finnas en skriftlig dokumentation som kan kontrolleras av andra, säger Ståle Einarsen, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Universitetet i Bergen. 

Tillsammans med det norska Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter har han utvecklat ”Faktaundersökelse”, en metod för att utreda mobbningsärenden som även har använts på arbetsplatser i Sverige.

Metoden går ut på att undersöka fakta på ett systematiskt sätt. Utredaren, som ofta har uppdraget som en del av sin anställning inom företagshälsovården eller på en HR-avdelning, samlar information från de inblandade parterna, hör vittnen och går igenom skriftlig information.

– Det måste finnas en skriftlig dokumentation som kan kontrolleras av andra. Replikrätt är viktigt och man måste utreda alla de involverade parternas utsatthet, säger Ståle Einarsen. 

 

Arbetsmiljöverket kräver inte utredning om mobbning

Utredningen går till på ungefär samma sätt om det är en chef eller kollega som är mobbaren. Men behovet av en oberoende utredning kan vara ännu större om det är en ansvarig chef som är anmäld för mobbning, betonar han.

Metoden fick snabbt brett genomslag i Norge när den lanserads för snart 20 år sedan. Men den har också fått kritik, till exempel att det trots ambitionen om en oberoende utredare är arbetsgivaren som formulerar problemet.

– Bäst vore om Arbetsmiljöverket hade en mer aktiv roll i mobbningsärenden. Det gäller både Norge och Sverige. Myndigheten borde kontrollera hårdare att utredningar verkligen kommer till stånd, men också ha resurser och kompetens för att själv kunna utföra oberoende utredningar i särskilt svåra fall, säger Ståle Einarsen.

Arbetsmiljöverket i Sverige ställer krav på arbetsgivare att förebygga och hantera mobbning och kränkande särbehandling, men myndigheten kräver inte att arbetsgivare utreder enskilda mobbningsfall på jobbet.

Ulrich Stoetzer

– I arbetsmiljölagen står inget om hur man ska hantera kränkande särbehandling. Därför ställer vi inte heller krav på utredning. Arbetsmiljöverket går inte in i enskilda ärenden, särskilt inte för att avgöra skuld eller kompensation, säger Ulrich Stoetzer, sakkunnig i frågor om kränkande särbehandling och andra former av organisatorisk och social arbetsmiljö.

Varför gör ni inte det?

  Det ligger inte i vårt uppdrag. Det är parterna och arbetsdomstolen som gör sådana avgöranden.

Så arbetsgivaren är inte skyldig att göra en utredning av ett mobbningsärende som uppstår på arbetsplatsen?

– Inte utifrån vår lagstiftning. Vi ställer inga krav om att det ska utredas om det förekommit kränkande särbehandling eller inte. Det vi ställer krav på är att arbetsgivaren ska utreda om det finns något i arbetsmiljön som bidragit till detta så man kan förebygga det i framtiden. Här utgår vi från våra föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete.

Finns det någon annan lagstiftning som kräver att arbetsgivaren utreder?

     Ja, om mobbningen kan få arbetsrättsliga konsekvenser. Om det handlar om någon form av diskriminering kan diskrimineringslagen tillämpas.

Kan Arbetsmiljöverket gå in och vara en oberoende part i en utredning om mobbning på jobbet?

– Det är tveksamt rent juridiskt. Om det ändå skulle gå är det en fråga om resurser. Då behöver vi ett helt annat uppdrag.

Arbetsmiljölagen är framåtsyftande och reglerar arbetsgivarens skyldighet att förebygga olyckor och brister i arbetsmiljön, framhåller Ulrich Stoetzer. 

– Arbetsgivaren ska ha klargjort för alla arbetstagare att den här typen av beteende inte accepteras. Arbetsgivaren ska också undersöka arbetsmiljön med utgångspunkt i risken för kränkande särbehandling. Här handlar det om att titta på arbetsbelastning, konflikter och annat som kan bidra till att det uppstår sådant beteende, säger han.

1 av 10 utsatt för kränkande särbehandling


Ulrich Stoetzer är psykolog i grunden och har arbetat med frågor om kränkande särbehandling i 25 år.

– Man brukar prata om att 8-12 procent av alla anställda känner sig utsatta i någon grad, från att man kallar varandra saker man inte borde till systematisk mobbning. Att en av tio är utsatt för kränkande särbehandling är alarmerande. Dels för att det påverkar hälsan och kan leda till psykisk sjukdom, dels för att medarbetare riskerar att hamna utanför arbetsplatsens gemenskap.

Varför uppstår mobbning?

– Om arbetsmiljön är dålig med för hög arbetsbelastning ser vi att beteendet med mobbning och andra former av kränkande särbehandling ökar. Är man utsatt för ständig stress och press och känner att man inte har tillräckligt med tid så tar det på humöret och risken finns att nu börjar man ta ut sin frustration på andra, säger Ulrich Stoetzer.

Så säger lagen

  • Arbetsmiljölagen slår fast att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Till det räknas även kränkande särbehandling och mobbning.
  • Arbetsgivaren ska klargöra att kränkande särbehandling inte accepteras i verksamheten (AFS 2023:2, §10).
  • Arbetsgivaren ska se till att det finns rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras (§11).
  • Om någon arbetstagare råkar ut för ohälsa eller olycksfall i arbetet, eller om något allvarligt tillbud inträffar i arbetet, ska arbetsgivaren utreda orsakerna så att risker för ohälsa och olycksfall kan förebyggas (AFS 2023:1, §12)
  • Syftet med att utreda en händelse är att komma fram till vilka åtgärder som behöver vidtas för att det inte ska hända igen. Det är viktigt att klarlägga bakomliggande orsaker i arbetsmiljön och inte fokusera på individuella faktorer eller på skuldfrågan.

Källa: Arbetsmiljöverket