Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Jobba aktivt tillsammans för att få jobb

Som funktionshindrad, dessutom med ett psykiskt sådant är arbetsmarknaden liten som ett nålsöga. Men mycket beror tyvärr på att de sociala normerna på arbetsplatsen är för snäva än att vi med funktionsnedsättning skulle sakna den kompetens som krävs för jobbet.
Publicerad 2 juni 2014, kl 08:50

 Därför är det oacceptabelt att så många med funktionsnedsättning, särskilt neuropsykiatriska sådana går hemma med aktivitetsersättning på grund av arbetsmarknadens oförmåga att rucka på de sociala normerna. Men jag har bevisat att så behöver inte vara fallet.

Efter en arbetsutredning i programmet RESA på ett år har man konstaterat att jag måste jobba inom mitt kompetensområde på halvtid och träning (som jag gör i vatten via Aqua jogging) för att klara ett arbete, annars finns det risk att min hälsa försämras. Eftersom sådana jobb inte finns inom den ort jag bor i, så har det varit svårt att hitta en arbetsplats. Men tack vare mitt musikintresse har jag hittat en kontakt på nätet som nu har anställt mig på utveckling i ett år från Norrköping. Eftersom de sitter i Norrköping har man ordnat så att jag kan arbeta hemifrån.

Det jag vill förmedla är att alla kan få ett jobb, bara man verkligen vågar söka och ta kontakt. Jag har de senaste åren jobbat mycket själv med egna projekt inom musik och data och det blev nyckeln till den anställning jag påbörjar idag. På så sätt har jag och Arbetsförmedlingen tillsammans jobbat produktivt att få mig sysselsatt istället för att snurra runt i en karusell av praktik och arbetsmarknadsåtgärder. Att arbeta på ett jobb inom annan bransch inom hemorten inte är att tänka på så därför har Arbetsförmedlingen gått med på insatser så att jag kan arbeta åt dem på distans och även en intervjuresa med tåg till dem i Norrköping. Att allt blev så lyckat är att vi tillsammans har arbetat så målmedvetet med att få sakerna i hamn, vilket gjorde att jag till slut fick en riktig anställning med stöd än att snurra runt i karuseller av praktik och andra åtgärder.
//Alexander Forselius

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson