Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kalla det terrorism!

Trots att en våg av terrorbrott sveper över det svenska folkhemmet nu när flyktingförläggning efter flyktingförläggning brinner i vårt land tycks samhällets förmåga till att upprätthålla den inre säkerheten liksom att bekämpa terrorism och politisk radikalisering vara begränsad om inte obefintlig.
Publicerad 4 november 2015, kl 14:37

Enligt EU:s gemensamma definition, vilket också införts i svensk lag, är terrorism bl.a. handlingar som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation i syfte: - Att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp eller - Att destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer. 

Det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn för att inte förringa betydelsen av vad som sker i vårt land. Massmedierna borde objektivt utan förskönande omskrivningar återge verkligheten och kalla dessa våldsverkare som sätter eld på byggnader och på annat sätt angriper människor som söker skydd i vårt land för terrorister eftersom det är terrordåd, enligt vår gemensamma definition, som dessa individer ägnar sig åt i syfte att påverka den politiska utvecklingen Sverige.

Det är, oberoende vilken politisk åskådning man än bekänner sig till, nödvändigt att ta avstånd från dessa handlingar lika så är det nödvändigt att samhället sätter in alla tillgängliga medel i kampen mot dessa våldsbejakande avarter som hotar den svenska demokratin. Sluta upp med att tala om brandattentat, mordbrand och annat missvisande. Kalla det vad det är, nämligen terrorism. 

Kari Parman 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson