Slarvig, klassisk eller trendig? Tro inte att du har något val.
Om du är prefekt för institutionen i klassiska språk, valutahandlare med utsikt över Kungsträdgården i bankkvarteren i Stockholm eller AD på en glittrig reklambyrå - vart du än kommer finns en komplex klädkod. Och du har bara att anpassa dig.

I alla fall om man får tro forskaren Jacob Östberg. Jacob är doktor i företagsekonomi i Stockholm och har studerat mäns klädkoder i detalj.

I de mest "avspända" och "otrendiga" miljöer, (forskning, programmering, journalistik) där mode är en okänd glosa, härskar koderna också.

Jacob tar forskarportföljen som exempel. Status i universitetsmiljön är inte snygga, dyra läderportföljer som visar att man tjänar mycket pengar, utan plastiga gratisportföljer från konferenser.

- Ju äldre portfölj, desto bättre. En portfölj med text från en cool konferens långt borta är ännu bättre. "Hawaii, 1987", det är bra, det visar att man forskat länge, fått resa långt, och kan sina saker. säger Jacob, som träffat en lysande forskare, den internationella stjärnan i sitt fält, som gärna bär en gammal t-shirt från en charterresa till Mallorca, komplett med kaffefläckar.

Status i forskarvärlden är att inte lägga pengar på kläder - man "bryr sig mer om innehållet än ytan".

Eller ta Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, som konsekvent kommer till jobbet i mysbyxor och flanellskjorta.

Eller Bert Karlsson som sagt att han en gång om året brukar gå till Dressman, peka på olika plagg och säga "Fem av dem, tio av dem, 20 av dem och så stumpor och kalsonger! Bra, klart, då går vi".
Så shoppar han.

Personer längre ner i en hierarki har inte samma frihet. Särskilt inte kvinnor.
Den som tror att han eller hon "får klä sig precis som jag vill" är oftast bara omedvetna. Det kan du se genom att göra tabutestet: Vad är tabu på din arbetsplats? Rätt mycket visar det sig.

Exempel: Finansbransch: Jeans och t-shirt används inte. Forskarbransch: Mörk kostym eller dräkt används inte.

Och en nyanställd journalist som kommer till Dagens Nyheter i mörk kostym eller svart dräkt skulle uppfattas som synnerligen suspekt.

Vad som är helt rätt beror på bransch. I reklambranschen är enfärgade flugor från Amanda Christensen helt rätt just nu, medan manschettknappar är ute. Glasögon går bra, och det spelar ingen roll om du har perfekt syn - men bågarna får absolut inte matcha resten av kläderna.

Medan en riktig finansman med självrespekt inte kan gå till jobbet utan randsydda skor för minst 3?000 kronor paret, gärna från Church's British Shoes ("Tradition, kvalitet, tidlöshet!"). Och förstås en skjorta i extra tät egyptisk bomull.

- Det handlar om identitetsarbete, att uttrycka gemenskap med en viss grupp, och skilja ut sig från andra grupper. Identitet är alltid kollektiv: Man vill likna vissa, och vara olik vissa andra, säger Jacob.

- Även i branscher som hyllar individualitet liknar människor varandra. Går du på reklamtidningen Resumés branschfest träffar du 150 personer som ser exakt lika individuella ut, med samma nedhasade jeans och hockeyfrillor, säger Jacob.

Ännu märkligare kan de bli på personalfesten.

- Nu på den stundande julfesten ser man att de som normalt går klädda i mörka kostymer klär ner sig för att visa att de kan släppa loss. Medan vaktmästaren tar chansen att klä upp sig i kavaj och slips. Där byts det, där blir maktklädseln plötsligt den underdåniga klädseln.

Och om man inte klär sig som man ska? Det finns alltid undantag, de som håller på sin stil trots allt; den unga tjejen som följer trender trots att ingen annan gör det, eller eleganten bland t-shirtkillarna, men möts ibland av viss skepsis eller backar upp sin avvikelse med extra talang eller charm.

- Normalt inger avvikelser lätt en känsla av olust. Det heter ju enligt en gammal klyscha att "klä dig inte för det jobb du har, utan för det jobb du vill ha", alltså att man bör klä upp sig lite för att komma någon vart i karriären. Men det är en riskabel strategi som kan slå tillbaka, säger Jacob Östberg.

- Det kan lätt leda till att andra tror att den felklädda försöker vara förmer, det vill säga vill antyda att kollegorna är inkompetenta, säger han.

Bara för skojs skull går Jacob till universitetet i strikt kostym då och då.
- Då brukar jag få frågan om jag ska undervisa eller ska på möte.

Men det är inte så att Jacob är särskilt upprörd över klädkodernas tyranni. Nej, livet blir snarare lite roligare när man upptäcker hur mycket de styr, och exakt vad som gäller var.