Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Kollegas reporter: "Jag erkänner"

Petra Rendik Publicerad
Love, Bill och deras mamma Petra.

Kan du inte skriva en krönika om att prata barn på jobbet?

Det var chefen som frågade.

Varför just jag? Tänkte jag, men sa det inte.

Det ska erkännas, jag blev en aning förolämpad. Menade chefen att jag är en av de där outhärdliga människorna som på varje fikarast maler på om mina avkommor?

Läs mer: Dina barn jobbar inte här!

Har jag förvandlats till den där tröttsamma föräldern som jag i hemlighet himlade med ögonen åt innan jag själv fick barn? De där som inte kan lyfta blicken mot horisonten och se att det pågår ett liv där inte allt kretsar kring treårstrots, vinteroveraller och läxbråk.

Sedan gick den över, känslan av att ha blivit subtilt förolämpad, alltså.

För klockan 22.37 nyårsafton 2003 föddes ju landets finaste bebis.

Några år senare kom bebisens bror och vid det här laget hade jag förvandlats till barnbabblare av rang.

I början, när de var små, delade jag frikostigt med mig om halleluja-momenten. Första leendet, första ordet, första stegen. Det var som att bli förälskad men starkare ändå. Inte ens den ständigt närvarande sömnbristen fick känslorna att falna.

Var annars ska jag ventilera min vardag som pågår utanför jobbets väggar?

I dag låter jag något mer desillusionerad, ska erkännas. Det är mer av: Ungen vägrar vakna. Vägrar lyssna. Vägrar duscha. Vägrar lägga ifrån sig mobilen. Ungen äter oss ur huset. Ungens svettiga hockeygrejer tar upp hela hallen.

Men oavsett halleluja eller frustration så är behovet av att älta med andra som är i samma situation stort. Det handlar om att överleva. Det är på jobbet du hittar mig åtta timmar varje vardag. Var annars ska jag ventilera vad som pågår utanför jobbets väggar?

Är det nu jag ska be om ursäkt?

Visst, om ni vill.

Jag försöker minnas hur det var innan jag började hålla monologer – för det är sällan en dialog, ska erkännas – om förlossningen som tog 22 timmar, om bebisen som äter hela nätterna, om mjölken som sinar, om tvååringen som bits, om fyraåringen som vägrar ta sin medicin, om sexåringen som läser som en gud och om åttaåringen som är nästa Zlatan.

Blev jag då uttråkad när andra pratade om sina barn? Med all säkerhet. Kände jag mig exkluderad? Mycket troligt. Blev jag provocerad?

Jag minns inte.

Försökte jag engagera mig?

Det hoppas jag.

Jag vill tro att jag åtminstone pliktskyldigt ställde frågor om barnen för att jag var nyfiken på mina arbetskamrater. För att jag råkade bry mig.

En gång hade jag en kollega som var besatt av trav. Det var det enda han gaggade om, det var riktigt trist. Men han sken upp som en sol när han fick prata om sina hästar, han blev liksom en bättre människa.

Så jag lyssnade.

En av mina arbetskamrater brukar inte engagera sig värst mycket när jag och andra kollegor analysera våra ungar en hel lunchrast. Jag frågade om han ibland kunde bli irriterad på vårt snack.

Han svarade ärligt: ”Inte alls. Men jag är för det mesta helt ointresserad.”

Tänk så enkelt det kan vara.

Nästa gång jag pratar om mina kids kan du lyssna.

Eller helt enkelt låta bli.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Därför kan ett nej till AW bli dyrköpt för karriären

Nu börjar trivseltalibanernas högsäsong. Det ska sommarfestas, tävlas, after workas och umgås med kollegor till varje pris. Att tacka nej kan vara riskfyllt för din karriär.
Johanna Rovira Publicerad 5 juni 2026, kl 05:59
Två som sjunger karaoke
Två kollegor tar ton på karaoken under en after work – men bakom det lättsamma umgänget kan det finnas en social press att delta för att inte hamna utanför på jobbet. Foto: Sandra Lund

Under maj och juni får trivseltalibanerna, de socialt utsvultna kollegorna, något hetsigt i blicken och insisterar på sociala aktiviteter som aldrig förr. Vid sidan av vanliga AW:n föreslås femkamper, tävlingar, minigolfturneringar, picknickar, sommarfester och en hel radda andra umgängesformer. Detta kan skapa en social press hos anställda som tycker 40 timmar i veckan räcker mer än nog för att umgås med kollegorna. 

Anneli Matsson är doktor i socialt arbete och forskar kring organisationspolitik vid Göteborgs universitet. Hon menar att den som konsekvent tackar nej till frivillig samvaro med kollegorna bör vara medveten om att det har ett pris. 

– Man ska naturligtvis inte behöva bli orättvist behandlad för att man inte är med på olika sociala jippon, men man bör vara medveten om att sociala aktiviteter är viktiga för att positionera sig och visa kollegorna vem man är, säger hon. 

Syns du inte finns du inte

Hennes och andras forskning visar att flertalet beslut på jobbet fattas utanför mötesrummet och om man är för anonym för sina kollegor och sina chefer är risken stor att man hamnar utanför de cirklar där man har möjlighet att påverka olika beslut.

– Det kanske underlättar om man ser aktiviteterna som en strategi för att nätverka och bli någon som kollegorna känner sig trygga med, säger Anneli Matsson. 

Nina Jansdotter, beteendevetare och författare, är inne på samma linje: 

– Det borde vara okej att tacka nej till aktiviteter, det ska inte vara obligatoriskt att delta, men du riskerar att hamna utanför om du avstår. Kollegorna kan känna att du tar avstånd, uppfattar dig som finare än dem, få för sig att du anser att de inte duger.  

Så säger du nej utan att stänga dörren

Hon menar att om man absolut inte orkar eller vill delta i gruppens aktiviteter utanför jobbet, så får man försöka hitta andra sätt att få till gemenskap med kollegorna.

– Om du missar en del av det sociala behöver du hämta hem det, anstränga dig mer på andra sätt. Tacka nej på ett sätt som öppnar upp för att du gärna är med en annan gång eller var med i 45 minuter. Visa intresse för AW:n i efterhand, även om du inte var med, är hennes tips. 

Ett annat tips är att välja de aktiviteter som du är med på med omsorg. After work kan vara problematiskt eftersom det förekommer alkohol. Är du nykter alkoholist eller av andra skäl känner dig obekväm när folk dricker, ska du kunna avstå utan att behöva tala om varför. 

Gemenskap på rätt villkor

Anneli Matsson menar att det finns bättre och sämre typer av aktiviteter. Handlar det till exempel om saker som är direkt förnedrande bör man sätta ned foten och förklara att man gärna är med på gemensamma aktiviteter, men inte förnedring.  

– Man kan också ifrågasätta om tävlingar hit och dit är bästa sättet att umgås – konkurrens har man tillräckligt av i arbetslivet ändå. För att skapa psykologisk säkerhet på jobbet ska vara aktiviteter eller upplevelser som alla mår bra av och som leder till att man får något att prata om. Varför inte gå ut tillsammans och krama träd? 

Därför spelar relationerna på jobbet roll

19% känner sig ensamma eller isolerade på jobbet.

60% anser att vänner på jobbet är lika viktiga som vänner utanför jobbet.

75% håller med om att vänner ökar välbefinnandet på jobbet.

67%  av de som har en nära vän på jobbet känner sig glada på jobbet

44% av de som saknar en nära vän på jobbet känner sig glada på jobbet.

25% av dem som inte är så sociala på jobbet har börjat fundera på nästa steg i karriären jämfört med 12% av de som är mycket sociala.

Källa: Undersökningen The Power of Socialisation från Compass Group