Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Kollektivavtal ska bekämpa sexuella trakasserier

Facket Vision har tagit fram ett förslag på kollektivavtal mot sexuella trakasserier på jobbet. Unionen följer utvecklingen med intresse.
– Diskrimineringslagen är för luddig. I kollektivavtal skulle vi kunna ha tydligare och konkretare krav, säger Lina Andersson, utredare på Unionen.
Niklas Hallstedt Publicerad 23 april 2021, kl 07:01
Stina Stjernkvist/TT
"Bryter en arbetsgivare mot diskrimineringslagen händer inte så mycket. Det har varit nästan riskfritt att göra fel på det här området", säger Unionens utredare Lina Andersson. Stina Stjernkvist/TT

Om två veckor ska Vision inleda förhandlingar om det nya avtalet, berättar tidningen Arbetsvärlden. Det handlar om ett lokalt kollektivavtal som omfattar 55 000 kommunalanställda i Göteborg.

Unionen har tidigare sagt att man gärna skulle se kollektivavtal mot sexuella trakasserier, men att det knappast är möjligt så länge det finns en tvingande lagstiftning. Arbetsgivarna vill inte ha två olika regelverk att förhålla sig till, anser man.

Läs mer: "Viktigt att reglera sextrakasserier i kollektivavtal"

Lösningen är, enligt Unionen, att diskrimineringslagen görs semidispositiv, det vill säga att kollektivavtal tillåts ersätta lagen på vissa områden.

Det har än så länge inte skett. Hur kan då Vision träffa kollektivavtal i Göteborg?
– Det blir spännande att se om de får igenom det, säger Lina Andersson, utredare med fokus på jämställdhet på Unionen.

– Men man ska komma ihåg att det handlar om ett lokalt avtal även om det är många anställda i Göteborgs stad. Vi vill teckna centrala avtal som kan utformas så att de passar varje bransch. Vi ser stora fördelar med det. Vi vill inte att en semidispositiv lösning ska medföra en möjlighet till avsteg från lagen genom att varje klubb kan teckna ett eget avtal med arbetsgivaren. Men på det här sättet som Vision gör, som ett komplement till diskrimineringslagen, är det positivt.

I praktiken finns inget som hindrar att fack och arbetsgivare redan i dag tecknar avtal mot sexuella trakasserier. Anledningen till att det inte gjorts är i första hand att arbetsgivarna inte har velat, säger Lina Andersson.

– Bryter en arbetsgivare mot diskrimineringslagen händer inte så mycket. Det har varit nästan riskfritt att göra fel på det här området. Och om lagen inte görs semidispositiv riskerar de, åtminstone teoretiskt, dubbla sanktioner om det också finns ett avtal.

Läs mer Debatt: Ta sexuella trakasserier på allvar

Tidningen Arbetsvärlden tar upp en rad saker som Visions avtal föreslås innehålla.

Bland annat ska chefer få utbildning i hur man agerar mot sexuella trakasserier och känna till de rutiner som gäller. Det ska också vara tydligt hur snabbt man ska agera om sexuella trakasserier inträffar. En utredning ska i normalfallet påbörjas inom en vecka och avslutas inom en månad.

Därtill vill man ha regelbundna uppföljningar för att se till att avtalet följs.

Sannolikt blir ett liknande innehåll aktuellt om och när Unionen framöver träffar kollektivavtal om samma sak.

– Vi brottas alla i grunden med samma frågor, även om det kan skilja sig något. Det är viktigt att det finns rutiner beskrivna, och att alla sådana delar blir så konkreta som möjligt, säger Lina Andersson.

– Och chefer måste ha utbildning. Jag såg en nordisk studie från hotellbranschen, det visade sig att otroligt många chefer inte visste vad de skulle göra i den konkreta situationen. Den typen av osäkerhet ska inte en chef behöva känna.

Med ett kollektivavtal på plats skulle det gå att hålla ögonen på efterlevnaden av bestämmelsen på ett helt annat sätt än i dag, anser Lina Andersson som är mån om att poängtera att syftet med ett avtal inte är att få till fler sanktioner mot arbetsgivarna.

– Nej, vi tror verkligen att det skulle bli ett bättre förebyggande arbete som skulle göra stor skillnad.

Läs mer: Sextrakasserier på jobbet dubblar risken för självmord

Diskriminering

Rasism på Amnestys kontor – så tog de tag i det

Utrikes födda personer upplever en betydligt sämre arbetsmiljö än inrikes födda. På Amnestys svenska kontor blev situationen till slut ohållbar.
Noa Söderberg Publicerad 19 januari 2024, kl 07:39
Jämlikhetsstrategen Armina Etminan säger att hon tog jobbet på Amnesty eftersom organisationen menar allvar med sitt interna jämlikhetsarbete. Foto: Anders G Warne

Den 12 december 2020 publicerades en uppseendeväckande nyhet: Amnestys generalsekreterare i Sverige avgår efter anklagelser om rasism på föreningens kontor. En av världens mest profilerade människorättsorganisationer beskrevs i Aftonbladet som en arbetsplats präglad av rasistisk utfrysning och användning av ”n-ordet”.

För Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben, var det ingen överraskning. När historien blev offentlig hade hon redan företrätt flera medlemmar som upplevt rasistiska kommentarer och diskriminerande begränsningar av karriärutvecklingen – och fått sin kompetens ifrågasatt när de lyft problemet.

Liknande problem hade uppdagats på Amnestysektioner runt om i världen. På huvudkontoret i London inleddes en utredning som senare skulle visa att det fanns både aktiv rasism – okvädesord som avfärdades som skämt, vidrörande av svarta personers hår utan samtycke – och en mer subtil rasistisk struktur där chefer i London behandlade personal utanför Europa som om de hade lägre kompetens.

"Amnesty är hycklare"

Frustrationen kulminerade när organisationen tog offentlig ställning för den antirasistiska gräsrotsrörelsen Black Lives Matter. Anställda och medlemmar kom med hårda anklagelser om att Amnesty var hycklare, även i Sverige.

Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty.
Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty. Foto: Privat

– Det var kaosartat och väldigt känsligt till en början. Ett smärtsamt uppvaknande. Det blev tydligt att vi inte alls hade det systematiska arbetet för att förhindra att sådant här sker, säger Marianne Gyllenpistol.

Den bristen finns hos fler arbetsgivare. I höstas publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att utrikes födda upplever en klart sämre arbetsmiljö än inrikes födda. Av de förstnämnda svarar 12 procent att de utsatts för mobbning på jobbet. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 6 procent.

Amnesty hade redan före krisen tagit fram en formell jämlikhetsstrategi. När stormen lade sig inleddes arbetet med att göra den till något mer än en pappersprodukt. Arbetsgivaren och facket började tillsammans ta fram planer, listor och mål.

Rekryterade jämlikhetsstrateg

En av de första åtgärderna var att rekrytera en jämlikhetsstrateg. Armina Etminan, som tidigare arbetat på stiftelsen Make Equal, fick jobbet. Hon tog plats i Amnestys svenska ledningsgrupp och fick ansvar för att jämlikhetsarbetet skulle genomsyra hela organisationen.

Konflikterna hade visat att det först och främst behövdes mer kunskap. På senare år har Amnestys anställda gått regelbundna utbildningar i bland annat minoritetsstress, ålderism och antimuslimsk rasism. Armina Etminan påpekar att sådant inte kan göras en gång och sedan bockas av.

– Kunskap är en färskvara. Det går inte att säga ”vi gick en utbildning och workshop om detta” och sedan tro att man är klar.

Problemet behöver också mätas, enligt henne. Amnesty införde regelbundna kartläggningar av arbetsmiljöproblem kopplade till ojämlikhet. Där ställs frågor om bland annat rasism, hbtqi-diskriminering och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

– Det finns en stor diskussion om hur man ställer sådana frågor på ett bra vis. Man kan till exempel integrera det i sina vanliga medarbetarundersökningar och göra det på ett sätt som bygger på anonymitet, frivillighet och självidentifikation.

Diskriminering i samhället återspeglas på jobbet

Därefter inleddes den svåraste delen – att göra jämlikhetsarbete till något som präglar varje avdelning dagligen. Exemplen på vad det innebär är många: nya upphandlingskrav på företagshälsovården, jämlika spelregler på möten, särskilda utbildningar för chefer. Varje avdelning har fått i uppdrag att använda jämlikhetschecklistor.

Armina Etminan ger några exempel på vad en sådan kan innehålla.

– Om jag ska planera en kampanj, skriva ett inlägg i sociala medier eller planera ett årsmöte, vad behöver jag då veta och kolla upp? Behöver vi göra en syntolkning av inlägget? Har vi vilrum, bönerum och rätt kost på mötet? Det handlar om att verkligen kolla i förväg.

Amnestys problem blev offentliga

Trots att ämnet är känsligt, problemet svårt att mäta och lösningarna tar tid så har Armina Etminan och Marianne Gyllenpistol ett övergripande råd till den som märker av rasism och diskriminering på jobbet: lyft på locket. Säg som det är.

Att man vågade göra det på Amnesty är enligt Marianne Gyllenpistol en av förklaringarna till att just deras situation blev offentligt uppmärksammad.

– Jag tror att om man skulle göra detta på andra arbetsplatser så skulle det uppdagas samma sak.

Armina Etminan fyller i:

– Maktstrukturer och diskriminering som finns i samhället återspeglas ju på jobbet. Det handlar om vem som har möjlighet att vara sig själv, dela med sig av sina misstag, utvecklas och göra karriär. Vilka personer som får vilka tjänster. Det är inte säkert att sådant kommer fram i medarbetarundersökningar.

Jämlikhet kräver mod

Samhällsutvecklingen i Europa, med ökad polarisering och växande högerextrema partier, gör också att frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter blir mer politiserade. Det kan vara ännu ett hinder för att lyfta problemen på sitt jobb. Men Armina Etminan vill vända på perspektivet. Hon tror att en arbetsgivare som inte tar jämlikhetsproblem på allvar kommer ha svårt att i framtiden hitta personer att anställa.

– Både arbetsplatser och organisationer behöver komma fram till vilka de är och vad de står för. Det kommer vara viktigare än någonsin, men också ganska utmanande. Och det kommer att kräva mycket mod.

Amnesty International

➧ Människorättsorganisation grundad i Storbritannien 1961.

➧ Har drygt två miljoner ”medlemmar och supportrar”. Uppger inte exakt medlemsantal.

➧ År 2019 hade organisationen kontor i 63 länder.

➧ I Sverige jobbar omkring 90 personer.