Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet värt 80 000 kr per år

Kollektivavtal på arbetsplatsen ger trygghet och förmåner som många inte känner till.
Gunilla Bäcklund, central ombudsman Unionen Publicerad 3 november 2011, kl 09:50
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På dagens arbetsmarknad är det inte så lätt att få jobb. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och 36 procent av 20-24-åringarna uppger i en Yougov-undersökning att de inte fick något skriftligt anställningsavtal innan de började på sitt första jobb. Eftersom en tredjedel av de unga inte heller har något kollektivavtal på sin arbetsplats, så blir deras anställningsvillkor helt oreglerade om de inte har ett skriftligt anställningsavtal. Många vågar inte ens fråga vid anställningsintervjun om det finns kollektivavtal för de tror att de inte får jobbet då. Om det inte finns kollektivavtal är det upp till den enskilde att förhandla om tjänstepension, övertidsersättning, ob-tillägg, föräldralön, årlig lönehöjning och försäkringar i sitt eget anställningsavtal.

Det är inte så lätt att ta upp frågan om föräldralön vid en anställningsintervju om man verkligen vill ha jobbet. Det öppnar för följdfrågan "Tänker du skaffa barn snart?" Därför är det så bra att denna förmån finns i kollektivavtalet. Unga vuxna som börjar arbeta på företag utan kollektivavtal får ofta provjobba gratis, många får enbart provisionslön och några får inte ens ut sin lön. I värsta fall upptäcker den anställde vid månadens slut att man har fått betala för att jobba, till exempel för att provisionslönen inte ens räckte till bensinkostnaderna för egen bil i tjänsten. Det händer aldrig på företag med kollektivavtal.

Ungefär hälften av företagen som saknar kollektivavtal har ingen tjänstepension alls för sina anställda. Tjänstepensionen som finns i Unionens kollektivavtal ger tusentals kronor varje månad efter 65 år för vanliga tjänstemän, medan de som saknar tjänstepension får nöja sig med den allmänna pensionen. Som anställd tjänar man hundratusentals kronor på att ha tjänstepension genom kollektivavtal jämfört med att arbetsgivaren betalar samma premie till ett försäkringsbolag där avgifterna är betydligt högre. Kollektivavtalet ger alltså mycket mer pension för pengarna än privata lösningar. Privat pensionssparande har den allra dyraste administrationen och bara en mindre summa är avdragsgill i deklarationen.

Den som varit anställd i tio år på samma företag och hunnit fylla 55 år har i Unionens kollektivavtal tolv månaders uppsägningstid med oförändrad lön om han eller hon blir uppsagd på grund av arbetsbrist. Det är dubbelt så lång uppsägningstid som lagen ger.

För den som tjänar mer än 32?500 kr per månad blir skatten högre men inte pensionen eller sjuklönen. Kollektivavtalet fyller ut med en mycket högre tjänstepension och sjuklön ovanför Försäkringskassans "tak". Föräldralönen i kollektivavtalen gör att även höginkomsttagare som tjänar mer än föräldrapenningtaket får behålla 80 procent av inkomsten under 5 månader av föräldraledigheten.

I kollektivavtalen finns också en trygghetsförsäkring för arbetsskada och tjänstegruppliv-försäkring som kan ge hundratusentals kronor till den som drabbas av svår sjukdom eller olycksfall. Statens Offentliga Utredningar har visat att cirka hälften av alla som har sjukersättning (tidigare förtidspension) bara får 64 procent av sin tidigare inkomst från
Försäkringskassan och inte har några andra ersättningar. Det är mycket svårt att leva på så låg ersättning i många år. Den vanligaste orsaken till att de långtidssjuka hamnade i denna svåra situation var att de hade arbetat på en arbetsplats utan kollektivavtal när de blev sjukskrivna. Kollektivavtalad sjukpension ger 80 procent av tidigare lön.

För den som är attraktiv på arbetsmarknaden och har flera jobb att välja på så kan det vara bra att veta att kollektivavtalet för en vanlig tjänsteman är värt cirka 80?000 kr per år. Så om man kan välja mellan ett arbete på ett företag med kollektivavtal och ett arbete på ett företag utan kollektivavtal så bör man ha cirka 6?700 kr mer per månad om man själv ska fixa sin pension och sina försäkringar.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen