Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kompetensutvecklingens rätta värde

Personalens kompetens måste vägas in i alla företags riskbedömningar, hävdar Christer Colliander som är Unionens klubbordförande på Rymdbolaget i Solna och forskar om kompetensutveckling.
Christer Colliander Publicerad 11 augusti 2008, kl 10:53
Christer Colliander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ingen skulle väl i dag säga emot om man påstår att kompetensutveckling är nödvändig, en del av verksamheten och måste få kosta.

Men om man ställer den logiska motfrågan "Varför?" så blir det lite mer komplicerat. Varför får det kosta? Hur mycket?

Ett sätt att närma sig dessa frågor är att börja med att fundera över hur det går till att driva en verksamhet. Det spelar ingen roll om det är privat verksamhet baserad på vinstintresse, ideell verksamhet eller skattefinansierad service. Det handlar alltid om att sätta upp strategiska och operativa mål som tillfredsställer syftet med verksamheten, och sedan navigera verksamheten så att man når upp till, eller gärna överträffar, de uppsatta målen.

I praktiken blir det fråga om ett cykliskt upprepande av riskhantering, planering, implementering och utvärdering. Jag sätter riskhanteringen först. De flesta verksamheter är i grunden en enda kontinuerlig process för riskhantering, där de övriga processerna i och för sig är omistliga, men de är till för att stötta riskhanteringen.

Man kan exempelvis ha som ett av sina strategiska mål att uppnå en viss avkastning på justerat eget kapital, eller att ha ett visst förhållande mellan donationer och administrationskostnader inom en ideell verksamhet.

Målen är entydiga, men det finns ett stort antal faktorer som kan påverka utfallet. Det kan gå sämre än planerat, vilket nog är det vanligaste sättet att uppfatta risk, men det kan också gå bättre! Vissa kategorier av risker innebär bara hot, medan andra innebär såväl hot som möjligheter. Riskhantering innebär alltså att identifiera, analysera och hantera risker så att man utnyttjar alla möjligheter att göra ett bättre resultat än plan, och samtidigt hanterar alla hot som kan påverka resultatet negativt.

Vad har då det här med kompetensutveckling att göra?

När ledningen navigerar verksamheten mot de uppsatta målen är ett av de viktigaste hjälpmedlen en väl fungerande personalfunktion. Det är personalfunktionens uppgift att se till att det finns en personalstyrka som har rätt kompetens, rätt motivation och rätt organisation.

Det finns flera uppenbara risker som man kan identifiera här, till exempel:

  • Man missar att tillvarata den kompetens som finns hos olika individer inom den egna organisationen, vilket kan leda till sämre måluppfyllelse än vad som hade varit möjligt
  • Man missar att se till att bevara nyckelkompetens när personer med för organisationen unik kompetens slutar
  • Man har inte utvecklat den nödvändiga kompetensen för att hantera ett hot som plötsligt blir verklighet
  • Man har inte den kompetens till sitt förfogande som krävs när en ny möjlighet att göra ett bättre resultat än plan uppenbarar sig.

Det här är risker som man kan värdera i såväl kvalitativa som kvantitativa termer, och sätta i relation till de strategiska och operativa målen för verksamheten.

citatDe medel man avsätter för att hantera riskerna skall vara en del i budgeten för att uppnå målen. Att inte göra så är både dumt och oprofessionellt. Och risker som handlar om personalens kompetens skall ses som en del av den totala riskbilden!

Medlen för kompetensutveckling bör användas för att först och främst upprätta och underhålla en aktuell kompetensinventering. Resultatet från inventeringen ska säkerställa att den kunskap som redan finns används på ett effektivt sätt. Detta är bra för den enskilde, som får sin kompetens belyst och erkänd, och det är bra för verksamheten som kommer i åtnjutande av kompetensen. Jag tror inte att det här har satts i system på särskilt många arbetsplatser, även om en del kunskap om olika individers kompetens kan finnas hos olika linjechefer som ett resultat av planerings- och lönesamtal.

En samlad bild av den kompetens som finns, och som måste vårdas, saknas nog ofta.

Nästa steg är att identifiera kompetensutvecklingsbehovet ute i linjen på kort och medellång sikt, och se till att man har en aktuell planering för detta som också följs. Tillfällen med svackor i beläggningen kan ju till exempel med fördel användas för kompetensutveckling så att man står bättre rustad när nästa topp kommer. Det här är något jag tror fungerar ganska bra inom de flesta organisationer.

Det jag tror fungerar sämre på många håll är att fånga upp lite mer vaga tankar och idéer hos olika medarbetare om hur de själva ser på sin framtid, och kombinera detta med ledningens funderingar på framtida hot och möjligheter i samband med sitt strategiarbete. Det ligger en stor risk i att man missar att fånga upp sådana här ambitioner ute i linjen.

Det handlar alltså om att på lite längre sikt utveckla kompetens hos olika medarbetare, i linje med såväl deras egna ambitioner som ledningens ofta vaga och kanske sökande idéer om vad som kan komma att krävas framöver, så att man är beredd att exploatera de möjligheter som erbjuds. Det vore ju olyckligt om man missar en möjlighet bara för att man inte har den nödvändiga kompetensen för att dra nytta av den (eller i värsta fall inte ens bli varse möjligheten!).

Kompetensinventering och kompetensutveckling bör ses som naturliga inslag i en heltäckande process för att hantera risker, och riskhanteringen är (eller borde i alla fall vara) en integrerad del i organisationers strategiarbete.

Med detta betraktelsesätt sätts kompetensutvecklingsfrågorna in i ett naturligt sammanhang, och både motivet för kompetensutveckling och en rimlig kostnadsram för denna blir mycket tydligare.

Vi har i Sverige en tradition av samverkan, manifesterad bland annat genom mbl och lagen om styrelserepresentation. Vi som representerar Unionen i dessa sammanhang borde kunna introducera det här sättet att se på kompetensutveckling och därmed bidra till en konstruktiv diskussion om vad vi egentligen gemensamt vill uppnå och vad det bör få kosta.

Kort sagt, det blir lättare att ge kompetensutvecklingen sitt rätta värde!

Ståndpunkter:

  • Oprofessionellt att inte budgetera för kompetensutveckling.
  • Rätt kompetens hos personalen avgör om man når målen.
  • En samlad kompetensprofil saknas ofta.

 

Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad 30 april 2024, kl 06:00
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen