Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Låt oss prata om våra löner

När jag började på mitt första riktiga jobb för sisådär hundra år sedan fick jag en ingångslön på 16 000 kronor. Jag hoppade av glädje. Visserligen låg det under Journalistförbundets rekommendationer. Men det var ju bara ett vikariat. Och jag var ju så färsk. Och jag var ju så oprövad. Och att de ens ville anställa mig!
Linda Svensson Publicerad 12 maj 2014, kl 09:09

Något senare pratade jag med min likaledes färska, nyanställda och oprövade manliga kollega och insåg att jag hade dragit en nitlott trots allt. Han fick 2 000 kronor mer, utan någon synlig eller mätbar anledning. Jag tackar min ungdoms ilska och patos för att den där skevheten blev utsuddad rätt snart. Och jag tackar min manliga kollega som stöttade mig. Hans ungdom och patos var detsamma som mitt.

Men när är lönen rättvis? Är det när alla på samma arbetsplats tjänar lika mycket? Eller är det när man tjänar mer ju fler år man jobbat på samma ställe? Eller är det när dina prestationer ligger till grund för din lön? Det är en svår nöt att knäcka.

I en undersökning som Kollega lät göra tidigare i år uppgav fyra av tio tjänstemän att de upplever sin lön som orättvis. Lika stor andel tror att deras lön är lägre än de närmaste kollegornas.

Lön är mer än bara pengarna. Lönen är ett kvitto på att du är betydelsefull och har gjort ett bra jobb. Lönen visar att någon är nöjd med dina insatser. Förhoppningsvis. Kanske är det därför det är så svårt att prata om? För hur avgör jag egentligen graden av nöjdhet? Hur vet jag om 500 kronors löneökning är bra eller dåligt, när jag inte vet hur mycket min närmaste kollega fick?

Ur ett löntagarperspektiv brukar man tala om att öppna löneklubbar är bra för alla. Utom för arbetsgivaren. Vet man vad de andra tjänar, och hur mycket de får i löneökning kan det bli enklare att få upp sin egen lön. Ändå är de öppna löneklubbarna försvinnande få. 

Kanske är det så att lönen inte är den bästa motivations­höjaren? Kanske är det så att jag struntar i om 500 kronor är mycket eller lite om jag får annan uppskattning för mina insatser. I grunden handlar det om att vi alla vill bli sedda, vi vill att andra ser att vi gör vårt bästa och vi vill få uppskattning för det. Det kan vara några väl valda ord, eller en ledig dag när man jobbat hårt en period. Eller lite extra stöttning när det går tungt. I alla fall för min del. Det är ju det där kvittot jag är ute efter.

På företaget Björn Lundén Information är det kollegorna som sätter varandras löner. Praktiskt. Och säkert väldigt demokratiskt.  Kollega har besökt dem. Och ingen verkar tycka att lönen är orättvis. Det tycker man inte heller på Latinamerika­grupperna, där alla anställda tjänar lika mycket. Vi har pratat med dem också.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.