Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Många tycker som du, Fredrik

Jag pratade med en läsare i höstas. Han tyckte att vi borde skriva mer om trygghetssystemen. Fredrik, som vi kan kalla honom, tyckte att de fungerar bedrövligt.
Linda Svensson Publicerad 31 mars 2014, kl 15:36

Fredrik hade drabbats av cancer, en form som långsamt skulle ta livet av honom. Problemet för Fredrik var att han var tvungen att bevisa att han skulle dö inom fem år för att få sjukpenning. Hur bevisar man det? Läkarna kunde bara intyga att av dem med Fredriks sjukdom dör drygt sex av tio inom fem år efter att diagnos konstaterats. Det räckte inte för Försäkringskassan. De ville ha garantier.

Problemet är att de jobben inte finns.

”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har” meddelade Försäkringskassan för några år sedan och angav tonen. Tanken hade kunnat vara god. I stället för att per automatik bli heltidssjukskriven kunde den som faktiskt har arbetsförmåga få möjlighet att prova ett jobb som är bättre lämpat, som medger deltid eller en arbetsinsats som varierar med sjukdomens upp- och nedgångar.

Problemet är att de jobben inte finns. Den arbetsgivare som hellre väljer en deltidssjukskriven än en fullt presterande arbetssökande är på undantag.

Nu när det finns arbetarpartier både till höger och vänster vore det ju önskvärt att jobben, eller avsaknaden av dem, fick lite större utrymme i valrörelsen. Hur ska fler riktiga jobb skapas? Eller varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Nedmonteringen av a-kassan var ett misslyckande. Gång på gång har regeringen tvingats till eftergifter för att mildra konsekvenserna av det beslut som ledde till massflykt från landets a-kassor. Och den som blir sjuk har också fått det tuffare.

Varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Fredrik är inte ensam om att ha tappat tron på systemet. En undersökning som Kollega låtit göra visar att fyra av tio inte litar på att det sociala skyddsnätet fångar upp dem om de blir arbetslösa eller sjuka. Det är sorgligt. Att den som vill och kan arbeta ska göra det är rätt. Men arbetslinjen borde inte få gå ut över medmänskligheten. Det måste finnas sätt för dem att samexistera.

När jag ringer upp Fredrik ett halvår efter vårt första samtal har han ont. Det hörs i rösten. Hans smärtstillande mediciner tog slut för en vecka sedan. Primär- och specialist-vården hänvisar till varandra och Fredrik har motvilligt självmedicinerat med alkohol vid några tillfällen. På plussidan är att han äntligen fått rätt till sjukersättning. Å andra sidan – det har gått tre år sedan Fredrik fick sin diagnos.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.

Ledare

Mörka moln på solig himmel när Unionen höll kongress

Unionen har hållit kongress och där diskuterades AI, arbetstid, hållbarhet, löner och en massa annat som rör jobbet. Med på kongressen fanns också fackliga ledare från Belarus som blivit fängslade och förföljda – en påminnelse om att aldrig ta demokratin för given.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 16 november 2023, kl 06:01
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Votering! Det efterfrågades flitigt i soliga Karlstad där Unionens nyligen höll kongress. Ordet betyder omröstning och ombuden kan begära det om det är osäkert hur många som ropade ja till det ena eller andra förslaget till beslut.

För den som inte brukar delta på liknande möten är ordet kanske inte välkänt. Så är det med så kallade fackuttryck – fiffiga för att de är exakta men ibland svåra för utomstående. Förmodligen använder du själv ett gäng sådana begrepp. Vi på Kollega har gjort ett ”knäck” (journalistord som betyder artikel) om fackord och förkortningar från arbetslivet – ta en titt här för att se hur många av dem du känner igen.

För kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar

Tillbaka till kongressen, som hålls vart fjärde år. Ombuden från hela landet diskuterade förbättringar av löner och arbetsmiljö och en mängd andra frågor som har med jobbet och facket att göra. Till exempel arbetstid, hållbarhetsarbete, AI:s påverkan på framtida jobb, behovet av fler unga på fackliga uppdrag och huruvida förbundet har gått för långt i digitaliseringen av fackliga kurser och evenemang. Engagemanget var stort och diskussionerna blev långa – för kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar.

Trots det soliga vädret var det också en kongress där de mörka molnen från övriga världen kom nära och vi påmindes om hur priviligierade vi är samt att vi aldrig kan ta demokratin för given. Flera gäster från Belarus berättade om hur fackligt aktiva döms till långa fängelsestraff, många av dem trots att de är gamla och sjuka. Att fängsla fackliga företrädare och ledare är ju förfärligt, och det händer alldeles nära oss – det är bara 80 mil mellan huvudstäderna Stockholm och Minsk.