Avdelning Q hos Köpenhamnspolisen är, till det yttre, en sorglig samling om tre personer som ingen annan avdelning vill ha med att göra. Deras uppgift är att ta sig an olösta brott. Gruppen leds av en desillusionerad Carl Mörck, som brottas med demoner från en incident i jobbet, men som tillsammans med de båda andra har förmågan att med inte alltid konventionella metoder kasta ljus över brott vars lösning ingen hade vågat hoppas på.
Det är just persongalleriet som gör Adler-Olsens serie om avdelning Q till något som sticker ut i krimlitteraturen. Karaktärerna är, trots sin trubbighet, högst älskvärda. Fallen är naturligtvis också spännande, men det är sätten de löses på som är seriens stora behållning.
Marcoeffekten är, tyvärr, det hittills svagaste bidraget i en annars stark serie böcker. Jussi Adler-Olsen tar upp angelägna ämnen: de papperslösas situation, storpolitik och rika vita mäns jakt på ännu mer pengar. Men det känns som ett hastverk. Det är tvära kast och stundtals lämnas för lite över till läsarens fantasi och egen förmåga att dra slutsatser.
