Med rekordvinster, stor aktieutdelning och rundhänta dusörer till höjdarna växer förväntningarna. Förra avtalet tecknades i skuggan av krisen. Nu krävs uppgörelser som kompenserar för uppoffringarna.
Det blev bara nålpengar förra gången, konstaterade klubben på Electrolux. Det är det dags att ta igen tappad mark. Miljonrullningen till nya vd:n triggar ytterligare. De är långt ifrån ensamma. Saabs Victor Muller belönades frikostigt, trots miljardförlust. Och det generösa bonusregnet över Scanias Leif Östling, Teknikarbetsgivarnas ordförande, minskar knappast förväntningarna
Många ser de lokala varven och höstens avtalsrörelse som payback time. Direktörerna är förstås av annan uppfattning. Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren gick tidigt till storms mot facken. Individgarantin, som säkrar en höjning åt alla, ska bort, dundrade han. Och det är fackens lönekrav som slår mot jobben, inte bolagens uteblivna investeringar. Det har hörts förr.
"Orimligt, djupt oroande, det slår ut jobb och företag." Så var retoriken förra gången, sedan direktörerna blåst till ideologisk offensiv för lönesänkningar och att allt skulle avgöras lokalt. Utom fredsplikten.
Sänkta minimilöner kommer på nytt att upprepas som ett mantra. Men kravet att det ska gå att leva på sin lön ligger fast. Tjänstemännens lägsta löner måste upp, inte ner. I dag ligger de på cirka 15 000 och uppåt. Men det finns avtal som inte garanterar mer än 13 000 kronor.
Betalar verkligen någon så uselt? Ja, i många callcenter har lägstlönen, golvet, ofta blivit tak. Vi har också berättat om villkoren för unga säljare som drabbas av rena rama slavkontrakten. En granskning av hur det kan se ut på oseriösa bolag utan kollektivavtal förskräcker. Det är inte förbjudet att utnyttja gratis arbetskraft eller ens ta betalt för jobb. Det är bara avtal som ger skydd.
Lönepolitiken ska fungera för alla, även för välutbildade och chefer. "Vi har medlemmar i alla lönelägen upp till 120 000. Bredden är en styrka, men också en utmaning", som en klubbordförande i ett stort företag uttrycker det.
Stopp för diskriminering och lönekartläggning varje år har stöd i alla lönelägen, men också kravet på inflytande. För tjänstemännen är det självklart att lönen sätts på arbetsplatsen. Men det ska ske efter tydliga kriterier, i en förhandling mellan jämnstarka parter. För det krävs starka centrala avtal.
Hittills har det ofta varit chefen som dikterat villkoren, utan att vare sig facket eller den enskilde haft något att säga till om. Det håller inte.
Tid är pengar, men också en fråga om balans i livet. När hjulen rullar allt snabbare ökar övertiden, nyligen kom alarmerande siffror. Slantarna är välkomna. Men det är lätt att pressa sig för hårt, när timmarna ökar och tempot höjs.
Många tjänstemän har avtalet bort sin övertidsersättning mot en blygsam lönehöjning och en extra semestervecka. Ofta en riktigt dålig affär. Men också en hälsorisk då man inte längre kollar tiden och är tillgänglig dygnet runt.
Flexibel arbetstid är bra, förutsatt att man har kontroll över jobbet och kan styra sina tider. Som vanligt är det en fråga om makt. Då allt mer är igång dygnet runt drabbas många av tuffa pass med tvära kast mellan tidigt och sent (läs debatt sid 57). Då krävs kompensation med kortare arbetstid, för att helt enkelt orka.
Förutom procenten blir arbetstiden säkert en stridsfråga. Bättre omställningsstöd, en rehabförsäkring och tryggare jobb blir andra stötestenar.
Förra året fick bara varannan medlem någon forma av kompetensutveckling kopplad till jobbet. Och fyra av tio, som besvarat en webbenkät, oroar sig för att arbetsgivaren inte ser till att de får den kompetens de behöver för sitt nuvarande jobb.
Pengar till höjd kompetens blev ett genombrott förra gången. Nu gäller det att också visa konkreta resultat.
