Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Mer insyn i Unionen, tack!

Efter att ha läst insändaren om Martin Linders lön på 100 000 kronor i månaden i senaste numret av vår fina tidning Kollega så vill jag komplettera ämnesfrågan med frågan "Hur vet den vanlige medlemmen att ledande befattningshavare inom Unionen inte beter sig som kollegor har gjort i ett annat fackförbund relativt nyligen?"
Publicerad 4 februari 2016, kl 12:55

Viktigt att lägga till i sammanhanget är att jag har förtroende för förbundets ledamöter men det är tråkigt att man inte ger den enskilde medlemmen mer insyn i de ekonomiska spörsmålen än vad man gör idag.
//Lasse

Svar från Unionen:

Tack för din fråga Lasse. Utifrån de frågor och händelser som figurerat i media de senaste veckorna är det fullt förståeligt att det uppkommer frågor rörande Unionen.

Alla i Unionen har alltid ett ansvar att agera utefter förbundets portalparagraf där det tydligt anges att förbundet har till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Det är vägledande för vårt handlingssätt och agerande. Angående transparens och insyn i vår organisation granskas organisationen, dess anställda och förtroendevalda, under hela kongressperioden av förtroendevalda och auktoriserade revisorer. Revisorerna lämnar årligen revisionsrapport vid förbundsråd och en revisionsrapport för hela kongressperioden de år kongress infaller. Årsredovisningarna finns tillgängliga digitalt på unionens hemsida och det går alltid att skicka frågor till förbundsstyrelsen eller förbundets revisorer om det finns frågor kring granskningen eller förbundsstyrelsen.

Jag har som jag skrev ovan full förståelse för att det uppkommer frågor och funderingar kring hur vi agerar och gör i Unionen. Jag välkomnar även alla frågor kring detta och om du har fler frågor så går det alltid att vända sig direkt till förbundsordförande eller förbundsstyrelsen.
//Leif Nicklagård, förbundssekreterare

 

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson