Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Myten om den eviga tillväxten"

BNP är inget välfärdsmått, framhåller Anders Wijkman. Den heliga tillväxten äventyrar på sikt hela världsekonomin. Och vi har satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer.
Anders Wijkman Publicerad 28 september 2009, kl 09:05
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vårt ekonomiska system vilar på en segsliten myt: "Myten om den eviga materiella tillväxten."

 Helt följdriktigt är hela samhället uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2-3 procent årligen. När tillväxten går ned uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen är en illustration av problemet. Konkurserna ökar, arbetslösheten är på väg mot 10 procent och budgetunderskottet närmar sig 200 miljarder kronor. Det är därför föga förvånande att regeringens viktigaste mål är att öka tillväxten. 

Detta till trots vågar jag mig på att ifrågasätta den heliga tillväxten. Orsaken är att tillväxten, i sin nuvarande form, skapar problem som på sikt äventyrar hela världsekonomin.

Tillväxten i ekonomin mäts i termer av Bruttonationalprodukten (BNP). Det är inget fel på BNP så länge det används som ett mått på själva aktivitetsnivån i ekonomin. Problemet uppstår när BNP används som ett välfärdsmått.

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är en summering av alla varor och tjänster som köps och säljs i ett land under ett år. BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. Kostnader för brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård. I BNP-statistiken saknas därtill många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden.

 Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek, endast deras flöden. Ett land kan alltså helt tömma ut en naturresurs och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med - som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

Orkanen Katrina i augusti 2005 var ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. Katrina orsakade mer än 1?100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog Katrina till att BNP i USA steg, genom att byggandet i Louisiana ökade.

Genom att allt intresse fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med..

Om nu BNP är ett så dåligt mått på välfärd, varför används det då? För att hitta förklaringen får vi gå tillbaka till 1930-talet då BNP som begrepp introducerades. Det var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, den som var pappa till förslaget, underströk att "välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP." Ändå är det precis detta som hänt. På den tiden fanns det en hyggligt stor korrelation mellan BNP och välfärd. Så är det inte längre.

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till liten gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. Färska forskarrapporter visar att 2/3 av alla viktiga ekosystem på jorden - som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser mm - utnyttjas över sin förmåga. Den utvecklingen kan inte fortsätta länge till. Genom globaliseringen är vi svenskar direkt medansvariga för vad som sker.

Vad skall vi då göra?

Det första som måste ske är att erkänna att den ekonomiska modell vi arbetar efter har fundamentala brister. Hela ekonomin är utformad utifrån förutsättningen att det inte finns några gränser för uttaget av resurser; vidare, att naturens förmåga att ta hand om och processa avfall är oändligt stor. Båda dessa antaganden är fel.

 En annan grov missuppfattning, förfäktad av de flesta ekonomer, är att miljön automatiskt blir bättre ju högre den ekonomiska tillväxten är. Det stämmer för olika typer av produktionsutsläpp, men det stämmer inte för rader av globala och regionala störningar - som klimatpåverkan, förlusten av biologisk mångfald och känsliga ekosystem, tillgången på färskvatten, den negativa påverkan på den marina miljön mm

Var skall vi då börja leta lösningar? Som jag ser det, är en omdefinition av målet för samhällsutvecklingen den helt avgörande frågan. Så länge vi fortsätter hävda att samhället automatiskt blir bättre när tillväxten, mätt i BNP, ökar kan vi knappast räkna med att situationen förbättras. Fixeringen vid BNP som måttstock på den "goda utvecklingen" måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

 Sättet vi mäter välfärd på är bara toppen på isberget. Genom att all påverkan på miljö och ekosystem ligger utanför den ekonomiska modellen - och benämns "externa effekter" - har vi effektivt dolt samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det viktiga har varit att öka penningströmmarna och bygga upp det finansiella kapitalet. Men vi lever inte av pengar allena. Naturens kapital måste vårdas än bättre än finanserna.

Lika viktigt är att ekonomins ramverk fångar upp störningar av olika slag. Principen om "polluter pays", dvs att förorenaren skall betala, introducerades redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972. Men tillämpningen har varit usel. I många länder är det istället så att miljöstörande aktiviteter direkt subventioneras av staten.

Regelverket på makronivån är helt centralt. Men även reformer på mikronivå är viktiga. En fråga som sticker ut är företagens affärsmodeller. Så länge ökad vinst primärt är kopplad till att sälja mera volym av olika produkter är det svårt att se hur vi kan lösa klimat- och resursproblemen. Här kan en lösning vara en övergång från att sälja produkter till att sälja tjänster.

 Den omställning som behövs blir inte enkel. Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Därför blir den viktigaste uppgiften att visa hur en övergång till en långt mera resurseffektiv ekonomi kan gå till. En viktig åtgärd blir att lägga om beskattningen - från arbete till resursutnyttjande. Då skapas fler jobb samtidigt som miljön förbättras.  

Ståndpunkter:

  • Grov missuppfattning att miljön automatiskt blir bättre ju högre tillväxten är.
  • Vi behöver ett välfärdssmått som fångar upp både nyttan och kostnaderna.
  • Lev upp till principen att förorenarna ska betala.
  • Lägg om beskattningen från arbete till resursutnyttjande.
Debatt

Debatt: Även chefer utsätts för tystnadskultur

Tystnadskultur kan drabba både ledare och medarbetare. Men när chefen är i skottlinjen är det svårt att ta ledarhatten och göra något åt det. Vi behöver alla hjälpas åt, skriver Kenth Åkerman.
Publicerad 26 mars 2024, kl 06:00
En kvinna som håller sitt finger framför munnen
Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag, skriver Kenth Åkerman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På en arbetsplats måste olika människor kunna samverka och ha förståelse för olikheter. Det pratas mycket om dåliga chefer och dåligt ledarskap, men sunkigt beteende drabbar även chefer. Att bli utsatt för maktspel, fulspel och falskspel gäller alltså inte bara medarbetarna. Det är också något som frodas extra väl i en tystnadskultur och kan också vara ett tydligt tecken på att det är en osund kultur. 

Mörkertalet är stort. Nio av tio har på ett eller annat sätt sett eller varit nära spelet, visade researchen jag gjorde inför en bok. Nästan en av fem personer har själv personligen blivit berörda av tystnadskulturen. Alltför många ser men ingen gör med rädsla för konsekvenser. 

Om man inte fokuserade på dåliga människor utan på vad som förväntas av medarbetarna på en arbetsplats, så kanske man skulle kunna uppnå bättre förståelse. Om man tydliggör medarbetarnas ansvar och roller, samt inte minst ledarskapets roll, så skulle vi få fler välfungerande arbetsplatser. 

Vilka är då drivkrafterna bakom tystnadskultur, maktspel, fulspel och sunkiga kulturer? Makt, bekräftelse, ego. Där kunde denna text sluta.

Tystnadskulturen blir en osynlig filt

Att ha makt över en annan människa innebär en beroendeställning, som aldrig får utnyttjas.

Det är lätt att chefer också trakasseras, av andra chefer och av sina medarbetare. Mobbning på arbetsplatsen förekommer det vet vi och när det sätts i system kan det bli en del av tystnadskulturen. Det är ledningens och HR:s skyldighet och ansvar att vidta åtgärder när man upptäcker osunda beteenden som skapar en destruktiv kultur. När det är chefer som drabbas kan det bli ännu svårare att ta tag i. Vem tar då ledarhatten och att göra något åt det?

Tystnadskulturen blir en osynlig filt över egentliga syften och strukturer som kväver initiativ, kreativitet och kraft för att förändra. Vi vill ha innovation och nytänkande, men inte människor som har för galna idéer.  Vi vill ha tillit, men får istället nyckfullhet. Vi vill ha modiga chefer, med får istället ja-sägande administratörer som petar in onödiga siffror i system som ingen läser i. 

Den kan börja redan första dagen på nya jobbet, att bli tillsagd att "så här gör vi här" eller "här pratar vi inget negativt eller gnäller". Men den blir istället bara en tung blöt filt som marknadsför sig enligt en tvärtom-regel. På filten står tjusiga värdegrundsord skrivna som: högt i tak, medledarskap, öppenhet, innovation och omtanke. Orden står där fint broderade med en tydlig avsikt. Den som har en avvikande åsikt ska ha svårt att vädra sin ståndpunkt, eftersom tystnadskulturens lögn och de fina orden låter så mycket tjusigare och enklare att tro på. 

Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag. Gör som chefer gör (och vill!) annars... Hur blev det då med det tillitsfulla ledarskapet?

Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm

När maktmissbruk och beroendeförhållanden är närvarande i en organisation, kan rädsla för konsekvenserna av att utmana sakernas läge öka. Detta kan skapa en farlig miljö där medarbetare och chefer inte vågar tala öppet om problem och som därmed kan leda till att allvarliga problem inte upptäcks eller löses. Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm.  Är man stark, måste man vara snäll, som den dunderhonungsätande björnen skulle sagt.

Det är dags att vi slutar vara tysta och istället jobbar för ett öppet, tryggt och tillitsfullt klimat både hemma, i föreningen, samfundet, släkten och klubben. Inte bara på pappret och i de välformulerade styrdokument. Utan även i verkliga livet.

Vi kan bättre än så. Du kan bättre än så. Dags att bryta dig fri, frigöra organisationen eller relationen. Priset för tystnad är för högt.  Tillsammans måste vi bryta tystnadens talande tyranni!

/Kenth Åkerman, ledarskapsexpert, föreläsare och författare