Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

När ska jag våga säga ifrån?

Min pappa är en mycket beläst person. Sedan några år tillbaka läser han såväl romaner som facklitteratur på tyska, eftersom han kom på att många tyska författare inte översätts till svenska. Då var det lika bra att lära sig ett nytt språk, tyckte min pappa.
Sara Kadefors Publicerad 2 december 2013, kl 10:15

Hans favorit­organ är för övrigt "Die Zeit" och jag kommer aldrig att bli större i hans ögon än när en av mina böcker recenserades positivt i detta organ. För övrigt är det lätt att känna sig obildad i hans närvaro. Han brukar referera till författare som jag har dålig koll på och citera friskt ur "kända" böcker. Inte sällan gör han en konstpaus efter citatet, och det står fritt för alla att fylla i upphovsman. Jag är aldrig först på
bollen. Oftast låtsas jag få annat att tänka på. När han känner att det är läge att släppa namnet nickar jag igen­kännande. De få gånger jag vet vem han menar skriker jag svaret rakt ut, som om jag var med i "Doobidoo" (min referens, inte pappas). Hur gammal jag är? 48.
 

Alla säger att folk slappnar av lite mer när de blir äldre, men jag vet faktiskt inte. När det från en teaterscen levereras ett intellektuellt skämt tycker jag mig höra att den medel­ålders publiken skrattar väldigt mycket högre än annars. "Ha, ha, ha!" ekar det i salongen. Varför har dessa kultu­rella, högutbildade människor ett behov av att basunera ut att de minsann fattar skämtet? För att de lika mycket som jag sitter inne med ett bildningskomplex? Det måste i så fall betyda att alla, oavsett förklädnad, är lika rädda för att avslöjas som de relativt simpla människor vi är.
 

För inte länge sedan hamnade jag på en tillställning där en ung, allvarlig kvinna la sig i diskussionen. Hon höll ett anförande på ett språk jag aldrig hört förut - ärligt talat, jag fattade inte ett ord. Snart insåg jag att hon måste tagit en överdos genusvetenskap på Universitetet, vilket jag senare fick bekräftat då jag googlade hennes namn. Problemet var bara att hon så brutalt dödade diskussionen. Efter inlägget följde en massiv tystnad. Jag sneglade på de andra. De glodde tomt framför sig, livrädda för att röja att monologen gått dem fullkomligt förbi. Ingen vågade varken plocka upp stafettpinnen eller fråga efter ett förtydligande.
 

Det är klart att det någonstans var synd om tjejen. Hon kände av någon anledning att hon behövde imponera på oss med sina teoretiska termer. Stackaren hade ju missförstått totalt vad det innebär att kommunicera och lär inte få så många kompisar utanför genusklassen. Ändå är jag mest arg på mig själv. Att inte våga säga till en 23-åring att hon ska prata så att folk fattar är ju beviset på att jag är precis så korkad som jag till varje pris inte vill vara.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl