Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Nej-sägare tecken på sunt arbetsklimat

Total konsensus på en arbetsplats kan vara ett varningstecken. Det är ofta de som känner sig otrygga som inte vågar säga nej, även om magkänslan är en annan.
Lina Björk Publicerad 4 maj 2016, kl 09:21
Colourbox
Är du rädd för att säga vare sig bu eller bä på jobbet? Colourbox

Tänk att du sitter på ett morgonmöte och din chef presenterar en i ditt tycke helt vansinnigt dålig idé.

Din första instinkt är att säga emot, men ingen annan reagerar. De nickar till och med uppmuntrande. När idén utvecklas börjar hurraropen skalla bland kollegorna och då blir du plötsligt osäker. Kanske har du missuppfattat hela grejen? Nu känns det enklast att ge vika för grupptrycket och hålla inne med din avvikande åsikt.

Enligt Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, finns det olika sorters ja- och nej-sägare på jobbet. Det finns de som håller med, och är ärliga med det. Men så finns det personer som säger ja, fast de egentligen skulle vilja säga nej.

– Det kan handla om anställda som är rädda för konsekvenserna av att opponera sig. Personer som vill ta nästa steg i karriären. Eller tvärtom, medarbetare med otrygga anställningar som är rädda att förlora jobbet eller missa att bli fast anställda om de skulle gå emot majoriteten. Dessa personer riskerar att uppfattas som tigande samtyckare.

För några år sedan undersökte Gunnar Aronsson om anställningsvillkor påverkar medarbetares möjlighet att framföra kritiska synpunkter, och hur de upplever risk för repressalier. Resultatet visade att majoriteten anställda med otrygga jobb undvek att klaga på brister, av rädsla för att vara till besvär och i förlängningen inte få jobba kvar.

– Det hade med trygghet att göra och skapade en tysthetskultur. Men sedan var det 20 procent som resonerade att de inte skulle hålla käften och bli kuvade, för de skulle ändå bli av med jobbet eller inte få en tillsvidareanställning.

Det finns även olika slags nej-sägare. Vissa säger ifrån och står för sina åsikter. Andra anställda säger nej för att de helt har förlorat tilliten till chef och ledning. De kanske har blivit utsatta för orättvisor på jobbet tidigare och misstänker därför att alla förslag som kommer från ledningen innehåller något dolt och dåligt. De säger nej även om de inte upptäcker det dolda.

– Dessa nej-sägare får lätt rykte om sig att vara surgubbar och bromsklossar. De är misstänksamma och är nästan automatiskt emot allt nytt. Förtroendet är raserat och det krävs mycket för att bygga upp det igen.

Sedan har vi den stora massan på jobbet: nja-sägarna. Personer som varken säger ja eller nej, som aldrig väljer sida, utan mest flyter med gruppen. De håller sig utanför diskussioner och försöker att inte bli indragna i beslut.

– Det bekväma och samstämmiga grupptänket är en stark komponent för att vika ner sig och inte säga emot.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är nej-sägare på en arbetsplats tecken på ett sunt arbetsklimat, enligt Gunnar Aronsson.

– Det tyder på att det inte innebär någon fara att sätta sig på tvären. Och det räcker ofta med att en person ifrågasätter för att fler ska våga ta bladet från munnen. På mer auktoritära arbetsplatser kan det vara svårt att ensam driva en egen mening, men när ytterligare en ansluter och gör sin röst hörd kan det göra stor skillnad, säger Gunnar Aronsson.

Läs mer: Surpuppor inte bara av ondo

På de flesta arbetsplatser finns det så klart en blandning av både ja-, nej- och nja-sägare. Men vad händer när en av grupperna tar över?

Har chefen bara personer som är entusiastiska ja-sägare runt sig är risken stor att inga beslut ifrågasätts och saker drivs igenom utan eftertanke. Är det nej-sägare som dominerar blir det i stället väldigt trögjobbat. Allt ska tröskas och diskuteras utifrån faror och problem och produktiviteten minskar.

– Helst vill man ha en bra blandning mellan ja- och nej-sägare, som är ärliga och inte har någon annan agenda än att göra det som är bäst för arbetsplatsen. Genom att ha högt i tak, visa att diskussioner uppskattas och att alla åsikter tas emot som bidrag till att göra någonting bättre så skapar man också ett bättre klimat, där alla medarbetare kan få sin röst hörd.

Arbetsmiljö

Civilsamhället: En av tre förväntas jobba helg och kväll

Fattigdom, svält och krig tar inga pauser. Men det måste anställda inom ideella organisationer och föreningar göra ibland. En utmaning för de fackklubbar som försöker styra upp engagemanget.
Lina Björk Publicerad 27 mars 2024, kl 06:03
När engagemang blir övertid. Anställda inom civilsamhället ser sitt jobb som meningsfullt och har ett stort engagemang. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen är slut.
Foto: Shutterstock

De jobbar med katastrofer, olyckor och kriser. Unionen har 22 000 anställda inom civilsamhället. Många hittar sina drömjobb i organisationer som jobbar för demokrati och gemenskap. Men engagemanget har en baksida. Anställda som förväntas jobba kvällar och helger, många gånger gratis. Och en fritid som flyter ihop med arbetstiden. 

Shade Jalali
Foto: Camilla Svensk

– Det som utmärker anställda inom civilsamhället är engagemanget, de ser sitt jobb som meningsfullt. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen tar slut. Man brinner för sina frågor, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som skrivit en rapport om civilsamhället som arbetsplats. 

I den svarar hälften av de tillfrågade att de arbetar mer än sin avtalade arbetstid varje månad. En av tre förväntades dessutom jobba kväller och helger. Lika många har svårt att få tid för återhämtning. 

– Det skiljer sig lite beroende på organisationens storlek, ju större desto proffsigare. På mindre föreningar blir gråzonerna tydligare kring förväntningar att ställa upp utanför arbetstid. 

 

Ledarskap en utmaning 

Lönerna inom civilsamhället är generellt lägre än för andra tjänstemän inom privat sektor. En utmaning här är förväntningarna från allmänheten – tjänstemän med höga löner sticker i ögonen på bidragsgivare som vill se sina gåvor gå till andra saker än organisationens anställda. Samtidigt kan föreningar inte fungera utan anställda tjänstemän som arbetar med föreningens frågor. 

– Här handlar det om transparens, att visa hur pengar används och till vilka saker. Jobbet kanske är ett kall, men det måste också vara ett konkurrensmässigt jobb, som lockar de mest kompetenta medarbetarna, säger Shadé Jalali.

Efter stress och arbetsbelastning uppges chef och ledarskapsfrågor vara den största arbetsmiljöutmaningen i Unionens rapport. Det har flera orsaker. Var femte person i rapporten uppgav att deras närmaste chef var en förtroendevald. Alltså en person som många gånger väljs in i organisationen på grund av sitt engagemang i föreningens frågor, snarare än viljan att arbetsleda kanslipersonalen. Det skapar chefer som inte har koll på arbetsmiljölagstiftning eller arbetsrätt. 

– Ofta brinner cheferna lika mycket för jobbet som de anställda och då är det svårare att dra gränser. 

 

Oro för framtiden bland anställda

Unionen efterfrågar en professionalisering av sektorn, där det alltid finns anställningsavtal, att man följer arbetsrätten och arbetstidslagen. Att det finns en tydlig skiljelinje mellan betalt och ideellt arbete på alla arbetsplatser samt att de arbetsgivare som tar emot statliga medel för anställningar, som exempelvis lönebidrag, ska ha kollektivavtal. 

I årets rapport ställde Unionen en fråga om ekonomi och möjligheten att utföra de projekt man vill. I en politisk tid där mindre offentliga medel ges till civilsamhället blir fler organisationer beroende av enskilda bidragsgivare. Det har skapat en oro bland anställda. 

– Det har skett stora förändringar på kort tid och många anställda är oroliga över framtiden. Många organisationer vet inte om de kommer att finnas kvar om några år.