Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nya mansideal gynnar även männen

Våld, rädsla och för tidig död drabbar många män för att de är fast i gamla maktmönster, hävdar mansforskaren Lars Jalmert. Inte bara kvinnor, utan även män har mycket att vinna på en förändring.
Lars Jalmert Publicerad 8 februari 2010, kl 09:01
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så slutade ytterligare ett år med att, som vanligt, ett antal unga män har fått ögon, händer och andra kroppsdelar förstörda av smällare och raketer. Ytterligare ett antal män har blivit skadade för livet i slagsmål. Vi vet alla hur firandet skadar framför allt unga män fysiskt. Och vi vet också att om inte män tävlade med varandra om vem som köper flest raketer eller om vem som är starkast så skulle många människor må bättre idag än de faktiskt gör nu.

Det går mycket lätt att föreställa sig att raketer kunde skjutas upp vid kollektiva arrangemang och hanteras av professionella pyrotekniker. Det går också att föreställa sig att firandet borde baseras på känslan av att det skall bli trevligt att leva tillsammans med andra framöver - inte mot varandra.

Det är naturligtvis inte helgfirande som en isolerad företeelse som skadar män utan firandet i det manssamhälle vi lever i. Manssamhället som framförallt skadar kvinnor men också ett stort antal män. När vi nu är någon månad in i 2010-talet kan vi ändå vara helt förvissade om att ett stort antal män kommer att fortsätta upprätthålla de maktmönster vi levt i så länge - trots att de skadar också män, många män.

Det finns mängder av aktiviteter där män utsätter sig själva för risker och faror. Situationer där män också skadas och far illa, ibland till och med dör. Exemplen kan mångfaldigas. En inte oansenlig del av dödsolyckor i trafiken utgörs av unga män som kört för fort, och ibland på fyllan. Vi har haft flera fall där unga män stått på biltak i hög hastighet - och omkommit.

Av alla drunkningsolyckor är det nära 90 procent män som förolyckas, oftast som en effekt av överskattning av den egna simförmågan. De flesta av dessa är äldre män. Så män i alla åldrar skadas av att försöka leva upp till ett gammalt mansideal.

Mycket av dagens mansmönster skapades och accentuerades vid industrialismens och kapitalismens genombrott. Männen gick från familjerna ut i industrierna och ledstjärnor och krav för männens liv blev att man skall prestera mest och bäst och konkurrera - med andra män. Och de gamla mansidealen som lever kvar än idag går ut på att ständigt spegla sig i vad andra män tänker, känner och tycker.

Så enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man skall mäta sig med andra män, prestera och konkurrera i relation till andra män. Men man skall också se till att inte bli betraktad som en icke-man. Skräcken att uppfattas som feminin är stark samtidigt som föraktet för dem som inte är "riktiga män" också är starkt. Homofobin är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.

I en rapport från Barnombudsmannen och SCB visas tydligt att unga män/pojkar uppvisar klart mer homofoba uppfattningar än unga kvinnor. Som man måste man visa att man är en riktig man - speciellt om man är ung, osäker och rädd för att inte duga i männens värld.

Vi måste börja göra män synliga och visa att det är män som står för dessa destruktiva handlingar. Inte uppfatta män som normen som inte behöver benämnas. Ett exempel är att sluta använda begreppet "ungdomsvåld", som hör till journalisters favorituttryck, och istället benämna det "unga mäns våld". För enligt WHO utövas nästan allt våld i världen av män.

Det går att ge mängder av exempel där vi slentrianmässigt använder "könsneutrala" benämningar där vi i stället borde säga att "det är män som gör detta".

Vi måste också tala om alla de avigsidor, de risker och faror som det innebär också för män att försöka leva upp till gammaldags, traditionella mansmönster. Vi måste se att vi lever i hårda styrande ramar, i strukturer som låser våra liv. Men, vi måste också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ.

Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang!

Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt - vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition.

Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra!

Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre.

Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne.

Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv.

En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring.

Ståndpunkter: 

  • Mycket av dagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott.
  • Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera.
  • Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.
  • Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld.
Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.