Att det råder delad syn på om gapet ökar eller ej, beror till stor del på att man jämför äpplen med päron. Medan LO tittar på hela arbetsmarknaden, med samtliga branscher och sektorer, väljer Unionen att fokusera på löneutvecklingen inom industrin, eftersom det är där man har ett samarbete mellan arbetare och tjänstemän när man samverkar om normeringen, det så kallade märket. Ett samarbete som bygger på att alla inblandade parter tjänar på det. Och det finns inget stöd för att tjänstemännens löner drar ifrån inom industrin.

– Det går inte att se ett sådant lönegap som LO talar om, säger Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef.

I stället menar han att man i vissa fall snarare kan se tendenser på att det, bokstavligt talat, inte lönar sig när tjänstemän gör karriär och får mer avancerade befattningar. Dessutom säger han att det inte är så enkelt att jämföra grupper och löner rakt av. Tjänstemän kan till exempel kommit överens med arbetsgivaren om att skippa övertidsersättning och få högre lön i stället.

Den lönestrukturstatistik som SCB tagit fram åt LO gäller hela arbetsmarknaden och visar nominella löner. Enligt den statistiken ökade löneskillnaden mellan arbetare och tjänstmän från drygt 4 000 kronor till 10 000 kronor mellan 1994 och 2013. (Se grafen nedan). Gapet ökade som mest, med drygt fem procent, mellan 1997/1998 och 2001. Därefter har gapet ökat i betydligt långsammare takt. (Se grafen ovan).

Enligt Medlingsinstitutet har industrin haft en reallöneökning på 44 procent sedan det första Industriavtalet infördes 1997 till och med 2014. Ett bevis på att vår nuvarande modell för lönebildning är välfungerande, enligt Niklas Hjert.

– Det tyngsta argumentet från den fackliga sidan är att det bevisligen ger en väldigt bra reallöneökning till medlemmarna. Både jämfört med perioden innan, under 70- och 80-talen, och jämfört med andra länder. 

Men det är inte bara industrisektorn som har tjänat på Industriavtalets normerande roll, utan löntagarna i stort. Enligt Unionens beräkningar har vår offentliga sektor haft den näst bästa reallöneökningen i Västeuropa under 2000-talet. Det är bara Norge som klår Sverige. Niklas Hjert menar att Industriavtalet dessutom har bidragit till bra och stabila förhållanden för företagen. Vilket dels är viktigt för att företagen ska kunna konkurrera med utlandet och dels för att det visar att avtalet gynnar både löntagarna och företagen.

Även Lasse Thörn, chef på LO:s arbetslivsenhet, säger att Industriavtalet och den samstämmighet som facken har kring dess normerande roll troligtvis har varit en bidragande faktor till reallöneökningarna. Även om han inte tror att det enbart beror på det.    

Men det finns problem med industrins normerande roll, enligt Lasse Thörn. Flera fackförbund är missnöjda med att det är så svårt att komma till rätta med relativlöneförändringarna efter att märket är satt. Att vissa grupper fortsätter att halka efter lönemässigt jämfört med andra. Han tror att det är orsaken till att en del tjänstemannaförbund väljer att teckna sifferlösa avtal, som riskerar att spräcka modellen. Dessutom finns det fortfarande osakliga löneskillnader mellan branscher, både i arbetarkollektivet och bland tjänstemän.

– I dag ser vi att det drar iväg både vad gäller klass och kön och det blir problem om det fortsätter. Folk accepterar inte det och modellen riskerar att spricka. Det har väl aldrig varit så många grupper som har lokal lönebildning som inför den kommande avtalsrörelsen, säger Lasse Thörn.

– Vi har satt målet om 40 procent för att vi ska kunna hålla ihop en solidarisk lönepolitik.

Niklas Hjert är kritisk till att man ställer upp mål om relationer mellan olika grupper, eftersom det missgynnar den fackliga styrkan. Han tycker att det är bättre att, som parterna inom industrin, samverka och förhandla för att skapa bra villkor för alla. Och även om många riktar kritik mot att märket inte löser problemen med relationerna mellan olika grupper, menar Niklas Hjert att fördelarna med nuvarande lönebildningsmodell ändå överväger nackdelarna.

– Man måste inse att Sverige är ett litet, exportberoende land. Det viktigaste är att se till att vi har ett konkurrenskraftigt näringsliv och företag som kan verka internationellt. Annars faller allt, såväl sysselsättning som löner och hela välfärden. Det är viktigast att ta hand om och det gör Industriavtalet.