Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Olika är bra!

Det har blivit mörkt och kallt på den svenska arbetsmarknaden. Förr fanns alltid någon på varje arbetsplats som var lite eljest. Det fanns förståelse och empati hos både arbetsgivare och kollegor för att dessa personer kanske inte orkade prestera lika mycket som övrig personal.
Susanna Lundell Publicerad 15 oktober 2013, kl 15:22

I dag har arbetslivet på många sätt blivit hårdare och kallare. Slimmade organisationer tvingar de anställda att jobba så hårt att de riskerar att
hamna i utmattnings­­depression. De politiska signalerna under senare år har varit tydliga med att de som jobbar och har arbete är de som räknas. Arbetslösa, sjuka eller människor med psykiska eller fysiska funktionshinder får sam­tidigt allt svårare att klara sig.

Vad innebär då detta för dagens arbetsplatser och arbets­liv att alla mer och mer tycks stöpta ur samma form av högpresterade tjänstemän/tjänstekvinnor som är uppkopp­lade och tillgängliga dygnets alla timmar? Vad innebär likriktningen för dem som orkar och för dem som inte gör det?

Den fina tanken att var och en bidrar med det den kan och är förmögen till tycks långt borta, och med detta följer en bismak. För i ett sådant samhälle finns en mängd människor som aldrig kommer att få ett jobb. Fysiska och psykiska funktions­hinder av lindrigt slag som tidigare inte utgjorde något hinder i arbetslivet, blir nu till en boja som omöjliggör fast anställning. Det sägs inte rent ut, men det följer med de ökade kraven, pressen och stressen som finns och som sållar ut dem som inte pallar trycket. Och med detta följer ofrånkomligen att det blir svårare för dessa personer att skaffa bostad, bilda familj och få ett bra liv även utanför jobbet.

Jag vill tro att de flesta av oss vill ha arbetsplatser med mer hjärta än så. Arbetsplatser där det finns plats för alla även om vi inte är perfekta någon av oss. Låt oss hjälpas åt att se det som en fördel i stället för en nackdel att vi alla är olika.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.