Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Olika är bra!

Det har blivit mörkt och kallt på den svenska arbetsmarknaden. Förr fanns alltid någon på varje arbetsplats som var lite eljest. Det fanns förståelse och empati hos både arbetsgivare och kollegor för att dessa personer kanske inte orkade prestera lika mycket som övrig personal.
Susanna Lundell Publicerad 15 oktober 2013, kl 15:22

I dag har arbetslivet på många sätt blivit hårdare och kallare. Slimmade organisationer tvingar de anställda att jobba så hårt att de riskerar att
hamna i utmattnings­­depression. De politiska signalerna under senare år har varit tydliga med att de som jobbar och har arbete är de som räknas. Arbetslösa, sjuka eller människor med psykiska eller fysiska funktionshinder får sam­tidigt allt svårare att klara sig.

Vad innebär då detta för dagens arbetsplatser och arbets­liv att alla mer och mer tycks stöpta ur samma form av högpresterade tjänstemän/tjänstekvinnor som är uppkopp­lade och tillgängliga dygnets alla timmar? Vad innebär likriktningen för dem som orkar och för dem som inte gör det?

Den fina tanken att var och en bidrar med det den kan och är förmögen till tycks långt borta, och med detta följer en bismak. För i ett sådant samhälle finns en mängd människor som aldrig kommer att få ett jobb. Fysiska och psykiska funktions­hinder av lindrigt slag som tidigare inte utgjorde något hinder i arbetslivet, blir nu till en boja som omöjliggör fast anställning. Det sägs inte rent ut, men det följer med de ökade kraven, pressen och stressen som finns och som sållar ut dem som inte pallar trycket. Och med detta följer ofrånkomligen att det blir svårare för dessa personer att skaffa bostad, bilda familj och få ett bra liv även utanför jobbet.

Jag vill tro att de flesta av oss vill ha arbetsplatser med mer hjärta än så. Arbetsplatser där det finns plats för alla även om vi inte är perfekta någon av oss. Låt oss hjälpas åt att se det som en fördel i stället för en nackdel att vi alla är olika.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.

Ledare

Mörka moln på solig himmel när Unionen höll kongress

Unionen har hållit kongress och där diskuterades AI, arbetstid, hållbarhet, löner och en massa annat som rör jobbet. Med på kongressen fanns också fackliga ledare från Belarus som blivit fängslade och förföljda – en påminnelse om att aldrig ta demokratin för given.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 16 november 2023, kl 06:01
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Votering! Det efterfrågades flitigt i soliga Karlstad där Unionens nyligen höll kongress. Ordet betyder omröstning och ombuden kan begära det om det är osäkert hur många som ropade ja till det ena eller andra förslaget till beslut.

För den som inte brukar delta på liknande möten är ordet kanske inte välkänt. Så är det med så kallade fackuttryck – fiffiga för att de är exakta men ibland svåra för utomstående. Förmodligen använder du själv ett gäng sådana begrepp. Vi på Kollega har gjort ett ”knäck” (journalistord som betyder artikel) om fackord och förkortningar från arbetslivet – ta en titt här för att se hur många av dem du känner igen.

För kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar

Tillbaka till kongressen, som hålls vart fjärde år. Ombuden från hela landet diskuterade förbättringar av löner och arbetsmiljö och en mängd andra frågor som har med jobbet och facket att göra. Till exempel arbetstid, hållbarhetsarbete, AI:s påverkan på framtida jobb, behovet av fler unga på fackliga uppdrag och huruvida förbundet har gått för långt i digitaliseringen av fackliga kurser och evenemang. Engagemanget var stort och diskussionerna blev långa – för kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar.

Trots det soliga vädret var det också en kongress där de mörka molnen från övriga världen kom nära och vi påmindes om hur priviligierade vi är samt att vi aldrig kan ta demokratin för given. Flera gäster från Belarus berättade om hur fackligt aktiva döms till långa fängelsestraff, många av dem trots att de är gamla och sjuka. Att fängsla fackliga företrädare och ledare är ju förfärligt, och det händer alldeles nära oss – det är bara 80 mil mellan huvudstäderna Stockholm och Minsk.

Ledare

Prata om klimakteriet – även på jobbet

Klimakteriet har stor påverkan i livet för hälften av befolkningen – ändå är ämnet omgärdat av så mycket hysch-hysch. Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 20 oktober 2023, kl 06:15
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ganska prick när jag passerade 50-strecket dök symptomen upp, till exempel värmevallningar, störd sömn och en hjärna som plötsligt uppför sig annorlunda och får mig att säga bord när jag menar stol, typ. Nu, fyra år senare, pågår klimakteriesymptomen fortfarande för fullt och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte stör tillvaron. Men många drabbas långt värre – med ökad stresskänslighet, humörsvängningar och nedstämdhet.

I stort sett alla kvinnor i övergångsåldern får symptom, ändå är det relativt tyst om ämnet. Det är häpnadsväckande att något som har så stor påverkan i livet för hälften av befolkningen är omgärdat av så mycket hysch-hysch.

Men gör det något, kanske du tänker? Ska jag behöva lyssna till samtal som rör hormoner och fertilitet? Räcker det inte att de som är berörda googlar info?

Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar.

Nej, för tyvärr är kunskapsnivån låg och det får konsekvenser, till exempel i arbetslivet. Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar. Här behövs kunskap både inom vården och på arbetsplatserna.

Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar. Det kan vara något så enkelt som att kunna säga ”jag jobbar hemma idag och förskjuter arbetstiden för sömnen i natt var kass”. Eller att slippa undrande blickar när man blir knallröd i ansiktet eller växlar mellan ”kofta av” och ”kofta på” flera gånger under samma möte.

På företaget GreatEarth utbildas de anställda i hur kvinnor kan må när hormonnivåerna förändras. Och projektet har givit ringar på vattnet. Fler på jobbet berättar om de mår dåligt eller är stressade – oavsett anledning. De har kommit varandra närmare, som kollegor och människor.