Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Överbetald

Läste i senaste numret av Kollega om den nya förbundsordföranden, Martin Linder, och kunde inte undgå att bli förvånad över den höga lön han har, 101.781 kr/månad.
Publicerad 4 december 2015, kl 13:11

Hur kan någon göra skäl för en så hög lön ? Ett hån mot alla lågavlönade medlemmar i Unionen. Själv har jag efter mer än 41 år i yrkeslivet knappt kommit upp till en fjärdedel  av denna fantasisumma.

Dags att gå ur Unionen kanske ?

//Besviken medlem.

Svar från Martin Linder, förbundsordförande:

Jag håller med dig om att det är en hög lön. Vad jag kan lova dig och alla andra drygt 600 000 medlemmar i Unionen är att jag kommer att göra mitt yttersta för att göra skäl för min lön och motsvara det förtroende jag fått som förbundsordförande.

Det är de förtroendevalda som valts av Unionens medlemmar som fattar beslut på kongressen om arvode till förbundsordförande och vice ordföranden efter förslag från den kongressvalda valberedningen.

Det är du som medlem genom Unionens förtroendevalda som avgör om jag lyckats med mitt uppdrag att påverka utvecklingen på arbetsmarknaden och villkoren för Unionens medlemmar.

Jag hoppas förstås att du även fortsättningsvis ska se värdet av ett medlemskap i Unionen och stanna kvar som medlem.

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson